Termen blues är på ett vis ett väldigt snävt begrepp, typ tänk tolv takters intervall och med svävande femte ton i skalan så låter det blues. Men det kan också vara brett, bluesen låter på många olika vis, det märks inte minst på albumen i den här genomgången. Och rågången till vad en del skulle tycka är rock är inte helt fri från sly och nedfallna träd.
Det känns någonstans som om gitarristen och sångaren Joe Bonamassa släpper ett album i veckan. Och nu är det dags igen. På ”Live at the Greek Theatre” hyllar han de tre kungarna B B, Albert och Freddie, alla med efternamnet King. Det är en viss utmaning även för Bonamassa, men han väljer att spela sina favoriter från deras repertoar utan att tveka . Och han gör det bra, med ett stort band bakom sig , med blås och kör. Det låter som en kväll man skulle ha varit med på i levande form.
Bonamassa har gjort en del samarbete med sångerskan Beth Hart tidigare. Här har hon dock sagt upp ”förlovningen” och gör liksom förra ”Better than home” albumet ”Fire on the floor” på egen hand. The Blues Magazine utnämnde henne en gång i tiden till den ultimata kvinnliga rockstjärnan . Och inte saknas det röstresurser. Här liksom tidigare är det fullt tryck från start och sedan ökar det. Beth Hart har en stark förmåga att svänga till det och med Martin Landau och Rick Marotta i bandet så finns det resurser.
The Apocalypse Blues Revue är en ny, härlig bekantskap. Bland ”gubbarna” i bandet finns Shannon Larkin från Godsmack och Tony Rombola. Det låter tungt och vitalt om än inte särskilt nyskapande. Men, va’, det är ju blues. Det gäller också veteranerna i Gov’t Mule med Warren Haynes i spetsen som på ”The Tel-Star Sessions” släpper sina allra första – aldrig utgivna – inspelningar. Gary Hoey har överraskande bjudit in Lita Ford på nya albumet ”Dust & Bones” och tillsammans får de till ”Coming home”. Även resten av albumet är en energihöjare.
Uppsala har haft en hel del bluesmusiker och grupper genom åren. En gemensam nämnare har ofta varit eminente gitarristen Thomas Arnesen. Han kunde ha varit värd mycket mer uppmärksamhet, han är en sådan som om han varit amerikan eller britt hade han varit riktigt berömd. Det senaste livstecknet är albumet ”Bluesmass” som han gjort tillsammans med Anders Johansson. De har ett fint samspel där Johansson fyller ut med bas, klaviatur och programmering. Inget fel på framförandet av ett antal originalkompositioner, men jag tror inte att det här innebär något större genombrott, det blir en aning upprepande och det är inte så mycket som sticker ut, även om det är välspelat..