År 1969 var ett stort år inom musiken. Jorå, det är helt sant, inget gråtmilt nostalgiskt konstaterande av en ”det var bättre förr-gubbe”. Det var en härlig tid av experimenterande med att ge och ta över genregränserna, rock, pop, jazz, klassiskt, etno, folk, och vad det nu fanns.
Ett av bevisen är ju att King Crimson albumdebuterade då. Gruppens ”In the court of the Crimson King” tillhör milstolparna i musikhistorien. Så det så.
Gruppen har ändrat utseende (inte minst förstås på grund av tidens tand) och skiftat medlemmar. Motorn är och har alltid varit fenomenale gitarristen Robert Fripp. Fötrutom Crimson har han varit drivande på många andra håll, inte minst David Bowies trilogi ”Low”, ”Heroes” och ”Scary Monsters” bär hans signum. Han finns kvar även nu, både live och på skiva. I höst kommer Crimson till Stockholm och som en aptitretare släpps nu dubbelalbumet ”Live in Toronto”.
Sättningen på bandet som kommer hit är densamma och det ökar hungern ännu ett snäpp. Sättningen ja, Lite ovanligt får det väl sägas att ha tre trummisar, två gitarrister, bas och en träblåsare. Sätter man sedan namn på befattningarna blir det ännu större. Förutom Fripp själv så på gitarr Jakko Jakszyk, blås Mel Collins (nästan originalmedlem), bas Tony Levin (spelat med de flesta, inte minst just Crimson och Peter Gabriel)och så trummisarna: Pat Mastelotto (senare års Crimsonuppsättningar), Bill Rieflin (Ministry) och Gavin Harrison (Porcupine Tree).
Det inleds nog så stämningsfullt och skirt, Collins flöjt möter Fripps mellotron, det sistnämnda instrumentet (ett slags tidig samplingssynt med främst stråkljud) något av ett signum för bandet, för att avslutas med den fruktade ”signaturlåten” ”21th Century schizoid man”, den perfekta legeringen av jazz och metal.
Däremellan favoriter som ”Red”, ”Starless” och ”Pictures of a city” och ett antal till. Trots att jag hört dem i många versioner under åren låter det förvånansvärt fräscht och vitalt om det hela. Fripps säregna gitarrljud och spelstil ligger i fronten som sig bör, men som alltid är han generös med utrymme åt sina medmusikanter. Alla de tungvrickande partierna sitter snyggt och precist, och det säger inte lite, detta är verkligen inga lättspelade låtar.
Det mesta är instrumentalt, men Jakko Jakszyk står sig väl i King Crimsons tradition av duktiga sångare (Greg Lake, Gordon Haskell, John Wetton) när han tar sig an de få - men omistliga – sånglåtarna.
Och nu är det bara att räkna ned till 30 september då King Crimson står på scenen i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Lever de upp till detta så.. .
Bästa låt: ”Epitaph”