Jag tror att jag är lite kär. Uppsalabandet Döda Havet, som gör klassisk rock av lite tyngre snitt på svenska, har allt det där som är så uppenbart bra på sin debutplatta – snygga låtar, bra produktion, fina gitarrer och lödig sång, en härligt krullig orgel – men samtidigt saker som skaver, fast på ett lockande sätt – lite udda texter som känns ömsom yxiga, ömsom genialiska – och som liksom bara drar en till sig.
Förtjusande, förbryllande och helt enkelt förfärligt intagande.
Dragningskraften är enorm i spår som "Det sämsta av två världar", med sitt lite väl klämkäcka anslag men obönhörligt medryckande refräng, den instrumentala låten "Tystlåten" vars drömska figurer lägger balsam över vintersjälen och inte minst Sabbath-fuzziga "På låtsas" som övergår i en postrockig, vacker meditationsfas.
Och strofer som "låt inte rädslan bli ditt ankare" sätter sig såklart rakt i hjärtat.
Bästa låt: Komatecken.