Det blev en del skrivet i veckan efter att Pernilla Andersson tycke sig ha blivit dåligt behandlad på Grammisgalan. Hon var inbjuden som prisutdelare och presenterades litet underligt när hon kom in, dessutom till musik som inte var hennes egen.
”Otroligt förminskande” skrev Pernilla Andersson på Instagram. Och fortsatte: ”Det var viktigare att presentera mej som fiskare (?!), melodifestivaldeltagare och student vid Balettakademien (några månader -93) än som Sveriges första kvinnliga producent (2002, Capitol) eller som den enda kvinna som fått producentpris av George Martin.”
Förmodligen var det skämtsamt menat och jag blev ändå lite förvånad att hon tog det så hårt. Klumpigt gjort av arrangörerna var det hur som helst och onödigt.
Pernilla Andersson ger ju annars ett både mjukt och starkt intryck samtidigt. Det går igen i hennes musik också. Hon finns ju mer eller mindre tydligt förankrad i det svåra mellanskiktet, inte riktigt bland de creddiga, inte riktigt popschlager. Som sitt eget varumärke är hon däremot tydlig. Hon skulle kunna ha varit en mer rockartist, attityden finns ju där.
Senaste albumet, hennes nionde, heter ”Tiggrinnan”, en ordlek som ska innehålla både tiger och tiggare, ett sätt att illustrera att människan innehåller båda sidorna, styrkan och svagheten, lika självklara: ”I varje Tiger finns en Tiggare om man pressar riktigt hårt och mitt förakt går till den som kastar skit på den som har det svårt”, sjunger hon.
Låtarna har kommit till under en tid som hon upplevt som extra tung, både personligt och i omvärlden. Albumet handlar i mycket om att överleva, från att lyssna på Billie Holiday på café till att verkligen nå fram till någon annan. Det är uppbrott, farväl till de som aldrig kommer igen, vemod och samtidigt om att nå fram till insikt och styrka. Och genom alltihop strömmar hennes vackra och uttrycksfulla röst som en varm tröst. Visst kunde det vara tydligare bett emellanåt, men istället håller hennes lågmälda styrka längre.
Låtar som inledande ”Sitter tyst med Billie Holiday”, ”Bättre än så här” och underskattade Mello-bidraget ”Mitt guld” (där Uppsalamusikern Stina Hellberg Agback förgyller ytterligare med sin harpa) växer vid varje lyssning. Den förmenta enkelheten blir ett medel att lyfta sångerna.
När man ser allt hon gör på det här albumet blir Grammispresentation än löjligare. Hon har producerat, mixat och spelar ett stort antal instrument: piano, gitarr, kalimba, trummor, slagverk, vibrafon och mer därtill. Plus vissling. Det låter riktigt fint om den tydliga produktionen. Om hon är en ”fiskare” så vet hon hur hon halar hem fångsten.