Iggy Pop har en intressant fäbless. För stolar. Samlingen består av allt från designerdyrgripar till Ludvig XVI-pjäser. Och det är klart, efter att ha hållit i gång som han gjort alltsedan han bildade Stooges i slutet på 1960-talet så är det inte mer än rätt att karln får sätta sig och vila emellanåt.
Och vem vet hur länge till det håller. Josh Homme, Queens of the Stone Ages frontman, har sagt: Lemmy är borta, Bowie är borta. Iggy är den siste av ”the one-and-onlys”. Tiden är sannerligen inte på de stora gamla rockrävarnas sida. Och ja just det, Lou Reed är ju också död.
Iggy Pop har inte alltid varit angelägen. Men alla har alltid velat se den seniga, hypnotiserande uppenbarelse som han är live. Ett koppel floppalbum med ojämna mellanrum har ändå gjort sitt bästa för att få folk att stå och hänga i öltälten på festivalerna innan klassikerna dyker upp. Senaste given ”Aprés”, med tolkningar av franska dängor från förr, gjorde ingen glad utom Pop själv, som blev tokig när plattan först ratades av skivbolaget Virgin. Därför är det så oerhört glädjande att höra ett sådant sinnligt och snyggt album med gamle (fyller 69 nästa månad) James Newell Osterberg jr.
Inledningen är bländande, bara några sekunder in i ”Break into your heart” hör man direkt vem det är som ligger bakom. Josh Hommes ökenpsykedelia har numera putsats till sådan perfektion att det är glasklart medryckande från första strofen. Och när Iggys övertygande baryton speglar sig i det hela är det inget annat än en bild av ett perfekt möte som framträder. ”Gardenia” är lika omedelbar, men här går tankarna direkt till David Bowie. Det är rent kusligt hur lik han låter. Och själva låten känns som sprungen ur en ”Let’s dance” från ett parallellt universum med sin bulliga basgång. I tredje låten ”American Valhalla” sammansmälter Queens of the Stone Ages välmejslade, nästan robotaktiga uttryck – här i lite extra soulig tappning – med Iggys mässande röstkvaliteter på ett riktigt aptitligt sätt. Bortser man sen från inte lika klockrena ”In the lobby” så följer en resa till till Bowie-land igen därefter. ”Sunday” är en sex minuter lång uppvisning, en låt som är så tjusig och okonstlat, närmast banalt catchy att man måste sätta sig ner och hålla i sig. När stråkarna, som plötsligt dyker upp i slutet, till slut tonar ut är man nästan ett kolli.
Visst, ett par andra låtar är kanske inte av samma omistliga karaktär. Men om nu Iggy Pop skulle få för sig att efter lång och otrogen tjänst slå sig till ro i en av sina kära samlarstolar och säga att nu har jag gjort mitt. Ja, då är det helt okej.