Han fortsätter träget att ge sin vemodiga syn på världen, Sven Zetterberg, mannen med den vemodiga rösten. Samtidigt håller han liv i rotrocken, blusen och soulen. Soundet här påminner starkt om den brittiska bluesboomen på 60-talet, inte minst lyckas han låta lite som Chicken Schack med Stan Webb i spetsen. Men mest låter han som sig själv och det är det bästa. Bland gästerna finns Elin Ruth och Johan Norin (som gjort de fina blåsarren också). Det är smakfullt och elegant som det brukar med denne känslosamme estet och purist.
Bästa låt: ”Cry to me”