När man kollar in leveransen av jazzplattor kan man lätt få för sig att Sverige är en av världens största producenter av musikformen. Kanske är det så också, vad vet jag egentligen. Roligt hur som helst att det satsas så mycket på jazzen, inte minst märker man intresset här i Uppsala med all levande musik.
Eftersom vi i alla fall räknas till ett av världens mest jämställda länder (visst, mycket kvar att göra, men ändå) så är det extra roligt att så många kvinnor finns med i utgåvorna. Det är visserligen långt kvar till 50-50 men i den här högen dominerar eller finns det kvinnor med på mer än hälften.
I Teresa Indebetou Band är det inget snack. Fyra skickliga kvinnor får det att brinna i högtalarna på albumet ”Cities”. Bandledaren på piano (hon sjunger också fint på en låt), basisten Jenny Kristoffersson, trummisen Martina Almgren samt mesta solisten Ann-Sofi Söderqvist på trumpet& flygelhorn är veteraner och kan varandra utan och innan.
Ett album som överraskar i all sin enkelhet är ”Tête-à-tête” med Rambla Wiborgh Duo, pianisten Dani Rambla och saxofonisten Catharina Wiborgh. Deras musik är behagligt sökande och lågmälda, den tar sig fram som just en vårbäck mellan tuvorna, tar en ny väg, återtar den gamla, hela tiden framåt. Det gäller också en annan duo, Stina Hellberg Agback och Jonas Isaksson, harpa respektive gitarr, på ett annorlunda album där sättningen ger en smått meditativ karaktär med en del folkmusikaliska referenser utan att bli utslätande. Mats Öberg gästar på ett spår med munspel.
I en slags utökad pianotrio finns basisten Jenny Kristoffersson med som viktig kugge med sitt melodiska spel. Pianisten Thomas Darelid har tagit in de två trummisarna Anders Kjellberg och Per Lindvall på albumet ”Point of Life”. Det är en konst så god som någon att inte slagverket tar över, utan faktiskt backar upp i lekfull trygghet.
Det vattnar ur sig vartefter, och hädanefter är det ”bara” en kvinna per album. Men vilka musiker, lyssna bara på saxofonisten Sofi Hellborg när hon leder sitt band Helskotta i vilda danser på albumet ”Kuling”. Eller trummisen Anna Lund som med sitt band Hurrakel! visar att det inte var någon tillfällighet att hon fick utmärkelsen Jazzkatten 2016 som Årets nykomling. Det svänger friskt om hennes kvartett där också Nils Berg och John Holmström samt Vilhelm Bromander ingår.
Genom jazzhistorien har det ju traditionellt varit som vokalister kvinnorna tagit plats. Och så är det fortfarande. Vivian Buczek knyter ihop historien genom att hylla Ella Fitzgerald som skulle ha fyllt hundra år i år, med albumet ”Ella Lives”. Där sjunger hon 11 låtar som alla förknippas med Ella. Hon sjunger med sin varma och uttrycksfulla röst och sätter sin egen prägel på det hela. Med sig har hon musiker som Uppsalas stolthet Martin Sjöstedt på piano, Peter Asplund på trumpet och Karl-Martin Almqvist på saxofon.
Hanna Elmquist hämtar inspirationen på närmare håll. På hennes nya album ”Karnival” heter låtskrivarna Robyn, Leonard Cohen, Bob Dylan och Björk. Det gör att albumet känns fräscht och lite nyskapande. Det är en konst att göra om Robyns ”Dancing on my own” till något annat, men det fungerar bra med Hannas fina sång, och med Fabian Kallerdahls Kombo där bakom.
Det är lite tunt med manliga vokalister i genren, men Jonas Holmberg får räknas in där med sitt nya album ”Ny standard”. Han sjunger egna, nyskrivna låtar på svenska, förutom en tolkning av Piazzollas ”Libertango”. Det handlar om tillståndet i världen på ett personligt och innerligt sätt. I kompet märks särskilt cellisten & basisten Svante Söderqvist och trumpetaren Peter Asplund.
Två album som påminner lite om varandra är Patrik Bomans Ambivalent och deras ”Soul searching” och Stockholm Jazz Undergrounds debut. Det beror nog inte på att de har vardera en kvinna med i sättningen, saxofonisten Amanda Sedgwick respektive trombonisten Lisa Bodélius. Snarare är det de intrikata och sköna arrangemangen med lite större band, sextett respektive oktett. Det är härlig storstadsjazz med skickliga musiker, och inte minst begåvade låtskrivare.
Men även män får förstås finnas på egen hand. Och här finns det förstås mycket att ta av. Martin Sjöstedt kommer igen tillsammans med saxofonisten Fredrik Kronkvist, basisten Ameen Saleem och trummisen Gregory Hutchinson. Tillsammans gör de på ”On the move” en musik som för tankarna till New York på 60-talets mest intensiva stunder.
En tydlig internationell känsla finns också hos SE-Quartet på albumet ”Going North”, dedikerat till de flyktingar som kommit till norden och en del av intäkterna går också dit. Bandet består av blåsaren David Ehrlin, pianisten Rasmus H Thomsen, basisten Martin Sundström och trummisen Antti Ojala. Musiken är dynamisk, från kontemplativa slingor till eruptiva urladdningar.
Internationell minst sagt är också pianisten Jan Lundgrens album ”Potsdamer Platz”, som så många svenska jazzmusiker utgiven på tyska ACT som i år fyller 25 år. Med sig har han Tonbrukets Dan Berglund på vas, saxofonisten Jukka Perko och trummisen Morten Lund, ett nordiskt samarbete även här alltså. Mångsidige Lundgren visar här upp kvalificerad jazz av yppersta märke.
Trion är nog den vanligaste formen för jazzgrupper, och särskilt pianotrion. Denna gång är det dock bara en sådan, Regula De Tri, där Mattias Engström spelar med Andreas Backelund och Klas Finngåård. Det låter fint utan att vara märkvärdigt. Jari Haapalainen Trio satsar på bas, trummor och saxofon, där det sistnämnda spelas av Per Texas Johansson. Det är expressivt och vilt för det mesta. Gitarristen Mats Andersson spelar latinskt med Luis Barcelos, bandolim, och slagverkaren Carlos Caesar. Svängigt och soligt, med lite skugga här och var.