Violan är ju ett instrument som ofta blir ungefär som kompgitarren i gamla popband. Den var viktig men inte något man blev berömd på. Uppsalas Ellen Nisbeth är en av de första att opponera sig mot en sådan beskrivning. Hennes album ”Let beauty awake” är också bevis nog.
På det spelar hon kända brittiska mästare som Ralph Vaughan Williams och Benjamin Britten likaväl som mindre kända Rebecca Clarke – alla verksamma ungefär samma period, första halvan av förra seklet. Albumet har 19 spår, och alla lever upp till titeln. Det här är underskön musik med lagom mycket törnen och sälta för att inte bli insmickrande. Nisbeths känslovibrerande viola gifter sig helt med eminente Bengt Forsbergs stadiga piano och skapar tillsammans ett mycket stämningsmättat album.
Stämningar präglar också Uppsala Akademiska Kammarkör under Stefan Parkmans ledning på albumet ”All-Night Vigil” där de tolkar Sergei Rachmaninov tillsammans med mezzosopranen Annika Hudak och tenoren Patrik Wallin. Verket är en form som ingår i den ortodoxa liturgin. Verket skrevs 1915. Även bortsett från de religiösa beståndsdelarna slås man av hur fantastiskt fint sångklangen sitter. UAK gör en storartad insats och får det hela att sväva.
Dahlkvistkvartetten besökte utmärkta Örbyhus Slott i somras under ett bejublat framträdande. På nya albumet – som ingår i ensemblens 10-årsfirande – spelar de verk av den unga spännande kompositören Andrea Tarrodi, känd från flera uppföranden i Uppsala. Det är en musik som gör sig utmärkt att försjunka i med sin smått drömska och sköna klangvärld. Tarrodi har visat sin talang för att fånga stämningar tidigare men frågan är om inte de här båda stråkkvartetterna visar henne som bäst. Inte minst i detta framförande.
Några andra välbekanta för Uppsalapubliken numera är fantastiska Kronos Quartet, inte minst sedan konserten i våras. Nu (eller rättare sagt lite in i september) kommer deras nya album ”Ladilikan”, inspelat tillsammans med Trio-Da-Kali. Medlemmarna i den sistnämnda trion kommer alla från Mali och musiken är starkt präglad av den traditionella grioten. Det har som vanligt med Kronosorna blivit musik som inte liknar någon annan. Det är bara att bli imponerad över att de orkar och har kvar både nyfikenheten på nytt samt förmågan att få till det. Suveränt!
Andra album som är värda att låna ut sina öron till just nu är Osmo Vänskä som dirigerar Minnesota Orchestra i Gustav Mahlers femte symfoni. Hur bra som helst!
Alexei Lubimov visar att äpplet inte faller långt från päronträdet när han skickligt trakterar Carl Philipp Emanuel Bachs klavermusik på ”Tangere”. Slutligen, norska Barokksolistene visar hur man med respektlöshet kan komma hur långt som helst på albumet ”The Alehouse Sessions”.