Det är ju lätt att gå över ån efter vatten. Och det ska man gärna göra om man är på den västra sidan, för öster om Fyrisån brukar den eminenta violinisten Nils-Erik Sparf excellera i sitt fina violinspel.
Fast om man inte orkar gå biten till Konserthuset så kommer han i dagarna med et nytt album. Där finns också Uppsala Kammarorkester med, dirigerade av Paul Mägi.
Musiken han valt är Johannes Brahms älskade ”Konsert för violin och orkester”, i D dur. Vi har fått vänta onödigt länge på albumet som spelades in redan 2010. Men den som ”väntar på något gott” och så vidare, det låter riktigt bra om detta. Sparfs sjungande stråke bjuder upp till dans i det vackra verket, lyssna bara på cadenzan i första satsen. Visst har verket spelats in många gånger förr, men det håller mycket bra för ännu en runda. Sparf har som alla de som hört honom vet, en mycket skön ton i sitt instrument. Detta är i klass med de Mozartinspelningar som Nils-Erik Sparf gjorde för några år sedan.
En annan herre som det är populärt att spela in är Felix Mendelssohn. Hans ”Konsert för violin och orkester”, op 64, startar kraftfullt i första satsen för att övergå i en skönt långsam mellansats. Carolin Widmann spelar tillsammans med Chamber Orchestra of Europe och lägger till samtida Robert Schumanns ”Violinkonsert”, Wo023, en nästan identiskt uppbyggd konsert. Tillsammans blir det högromantik i sin skönaste form.
Mer Mendelssohn bjuder Irish Chamber Orchestra på när de spelar hans första symfoni, i c moll och hans fjärde, i D dur. Där emellan klämmer de in ett nyskrivet verk för trumpetsolisten Sergej Nakariakov, skrivet av dirigenten Jörg Widmann. Skönt klingande även detta.
Skulle jag tvingas välja ett enda instrument att lyssna till resten av mitt liv så skulle det nog bli cellon. Det motsägs inte av Pavel Gomziakov när han spelar två av Franz Joseph Haydns cellokonserter, den i D och den i C. Han får verkligen instrumentet att sjunga sina vackraste toner i denna mycket tonala musik.
Lika självklart tonal är inte Dimitrij Sjostakovitj. Man ska heller inte förväxla altviolinisten Kim Kashkashian med hennes nästan namne Kim Kardashian. Den förra har gjort ett antal tidigare album med sin viola i säkert grepp och denna är inget undantag. Sjostakovitjs 24 små preludier som hon framför tillsammans med pianisten Lera Auerbach är en rad pärlor som var och en innehåller ett universum, var och en med en egen tonalitet. Utmanande och vackert på en gång.