Kulturdebatt
Svenska samhället i dag präglas av en alltmer utbredd krigsnoja. Fler och fler miljarder satsas på försvaret och upprustning. Kommunerna förbereder för krig genom att renovera skyddsrum och skapa lager med mat och förnödenheter. Broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” har skickats till alla svenska hushåll. Nu planerar Svenska kyrkan områden för massbegravningar runt om i landet. Framtidsscenariot är att vi kommer att få se en massdöd av civila och militärer i hela Sverige. Då gäller det att vara förberedd. Ärkebiskopen talar om kyrkans bidrag till upprustningen genom att stärka moralen.
Krigsnojan har fått groteska proportioner i Sverige. Inget annat land i Europa är så besatt av hotet från Ryssland som Sverige. Inget annat land i Europa försöker besvärja krigets realiteter med rationell planering. Vi har inte varit i krig på över 200 år och det förklarar den svenska naiviteten och rädslan. Med en ökad krigsnoja kommer också en ökad åsiktscensur. Yttrandefriheten är mer utsatt i Sverige idag än någonsin tidigare. Inga kritiska röster får komma till tals och ingen debatt förekommer. Enligt en opinionsundersökning tror 35 procent av svenskarna att vi står inför ett tredje världskrig.
I ett sådant samhällsklimat har kulturen en särskilt viktig uppgift att fylla genom att ge uttryck åt alternativa världsbilder och värna om det fria ordet. Men var är litteraturen och konsten som kritiskt granskar dagens svenska samhälle och i synnerhet det rådande åsiktsförtrycket? Kulturarbetares viktigaste roll är att problematisera självklara sanningar utan ideologiska lojaliteter. Men så sker inte i dagens Sverige. Var är de fria intellektuella som håller det kritiska förnuftet och det fria ordet levande?
Egentligen finns det inte någon tradition i Sverige med fria intellektuella. Jan Myrdal var inte någon fri intellektuell eftersom hans tänkande präglades av marxismen. Även Göran Greider är ideologibunden. Jürgen Habermas är ett exempel i Tyskland på en fri intellektuell ännu vid 95 års ålder. I Frankrike har vi Raymond Aron vars klassiska antikommunistiska bok "De intellektuellas opium" jag har översatt. Boken kom ut 1955 då tidsandan präglades av det kalla kriget och den kommunistiska ideologins spridning i Europa. Idag på 2020-talet upplever vi ett andra kallt krig med ett hett krig i Ukraina och spridningen av högernationalismen.
Vi skulle behöva en Raymond Aron, en kritisk fri röst i det rådande samhällsklimatet. Militarism och upprustning har blivit den nya ideologin. Egentligen är det den enda ideologi som förenar politiker både till vänster och höger och som genomsyrar samhället i stort. Krigsnojan har drabbat inte bara Sverige utan hela Europa som rustar upp och lägger ännu mer resurser på försvaret efter Donald Trumps tillträde som president. Europa måste skaffa sig en kärnvapenarsenal för att avskräcka Ryssland. Det är bråttom, mycket bråttom. Men det viktigaste säkerhetstänkandet är att tänka annorlunda och hålla det kritiskt granskande förnuftet levande. Och kulturen är det område där detta förnuft kan vara verksamt och mest aktivt. Men kanske existerar inte någon sådan kultur i Sverige idag. Konformismen präglar både samhället och kulturlivet. Åsiktscensuren påminner om forna totalitära stater. Det finns inga arenor för alternativa verklighetstolkningar. Den officiella versionen är den enda som tillåts få komma till tals. Ser vi det fria ordets död och den svenska demokratins nedmontering?