Att Dennis behöver sova med en mask för att underlätta andningen verkar inte alls vara ett problem för hans nya fru Jannika, trots det handlar flera avsnitt om just denna maskin.
Det spills på köksmattan, maten bränns och sömnapné-maskinen går på högvarv. Sexet är det antingen för lite eller för mycket av hemma hos GVFÖ-Dennis och Jannika. I Enskede i södra Stockholm finns däremot inte tid för intimitet. Nej, Amanda vill bara träna och jobba samt slippa se att Alexander varken kan städa efter sig eller hitta någonting i den lilla lägenheten han tvingats flytta in i (eftersom hans egen var för ful.)
Sju avsnitt av årets säsong av "Gift vid första ögonkastet" har släppts på SVT – och jag har inte sett något annat än problem av olika slag. Man kan konstatera att resan att gifta sig med en främling blivit riktigt tuff för somliga deltagare i reality-serien (humörsvängningar i hockey-tempo och ärlighetssjuka: "du är inte JÄTTEful"). Men även innan reella problem dök upp fylldes avsnitten till bredden av störningsmoment, olikheter i vanor och utbrott.
Mitt bland alla dealbreakers (snus, proteinshakes, utbildningsnivå) börjar jag undrar vad syftet med detta program är, och om SVT själva har svaret. För efter tolv säsonger kunde man tänka sig att produktionen nu känner sina tittare bra och har förfinat konceptet. Istället framstår programmet som en jakt på att behålla tittarsiffror till det sista avsnittet (och bonusavsnittet "vad hände sen") och SVT tycks ha tappat fattningen om vad programmet är tänkt att handla om.
Försöken att spänna upp en dramaturgisk båge med cliffhangers vid varje avsnitts slut rymmer så mycket drama att jag inte kan tro mina ögon. Såhär jobbigt kan väl inte deltagarna tycka att exakt allt är?
Och nej, så problematiskt var det inte att lära känna en ny person, sade exempelvis Uppsalaparet Stina och Fredrik när de varit med i programmet. I en tidigare intervju för UNT berättade de att de till och med ville hoppa av för att de upplevde att produktionen tyckte att de helt enkelt var för odramatiska. De berättade att klippningen och konstruerade synkar gav skenet av att ickeproblem var avgörande för parets framtid, när de i själva verket blev kära i varandra vid första ögonkastet.
Stina Lindberg Thunberg och Fredrik Lindberg, fortsatt gifta efter att ha varit med i "Gift vid första ögonkastet".
Kärlek kan knappast utgöra dålig tv. Det är väl ingen som slutat titta på romcoms med lyckliga slut eller för den delen stängde av Netflix likartade reality-program "Love is blind" så fort kameran riktades mot Niklas och Karin Agild? De blev kära direkt och fick lov att uttrycka att den andres jobbiga sidor var gulliga i stället för att försöka övertyga tittarna om något annat. Att sedan få se dem flytta ihop, åka på bröllopsresa och umgås med familjen var bara kul. Jag kunde till och med utbrista "äntligen" när paret poppade upp i tv-rutan och jag fick se något fint.
Ebba som är en av årets deltagare i programmet har själv riktat kritik mot klippningen.
Dejtingprogrammens popularitet och de tusentals ansökningarna ter sig ju som ett symptom på en inte helt smärtfri dejtingkultur som folk har svårt att navigera i, stigande skilsmässotal och ett stort antal ensamhushåll. Men också på att jakten efter kärlek fortfarande existerar. Att som tittare då behöva vältra sig i obetydliga och kanske till och med konstruerade konflikter är bara deppigt.
Ändå tycks sändningstiden i GVFÖ bara gå till de par som bråkar och har motgångar och därför vet nu hela svenska folket allt om erektionsproblem och hur det kan gå när en hund blir den tredje parten i en relation. Missförstå mig rätt, klart dejting kommer med konflikter och problem, men det kommer förhoppningsvis också med att försök till att lära känna varandra – och med kärlek.
Det borde SVT låta oss se.
Dennis och Jannika som pratat öppet om utmaningarna de haft i sitt sexliv.