Karen hänger lealös i en rullstol. En läkare visar hans mamma hur hon ska göra. Medicinerna ska blandas med glass och metodiskt läggas på tungan. Hon ska hålla upp hakan med fingret, men inte för hårt. Hon ska vänta på att barnet sväljer ordentligt. Mamman lyfter sonens ögonlock och försöker prata med honom, men ögonlocken drar nedåt och hon får inget svar. Tårar rinner nerför hennes kinder.
Barnen i dokumentären har drabbats av så kallat ”uppgivenhetssyndrom” till följd av trauma från krig och flykt men även från en påfrestande asylsituation i Sverige. Föräldrarna klär barnen, duschar och matar dem, tränar deras slappa kroppar som tycks ha gett upp på världen. Scenerna varvas med Peter Östlunds dramatiska naturvyer över snöklädda skogar, karga åkrar och porlande bäckar.
– Bilderna ger en poetisk kvalitet till dokumentären, eftersom ämnet är så tufft erbjuder de ett andrum, säger han.
Dokumentären placerar sig samtidigt i en infekterad debatt. En debatt som går tillbaka cirka 15 år då journalisten Gellert Tamas uppmärksammade fenomenet med apatiska barn.
Kritiker hävdade då att familjerna simulerade apatin för att lättare få uppehållstillstånd. Och i magasinet Filters granskning från i höstas berättar två tidigare apatiska barn om hur deras föräldrar manipulerade dem.
Även den nya dokumentären har kritiserats av journalisten Ola Sandstig och psykiatern Sven Román för att vara partisk. Men Peter Östlund slår bort kritiken.
– Jag är medveten om att frågan används i politiska syften, men jag är 100 procent säker på att det inte är fejk. Jag har lärt känna filmskaparna och vet att det är ett problem även om säg en procent fuskar, säger han.
Filmskaparna kom i kontakt med Peter Östlund via en gemensam bekant. De ville ha med hans drönarbilder över Uppland i dokumentären. Första gången han arbetade med drönarbilder var i ett jobbsammanhang för två år sedan. Då kände han initialt ett motstånd.
– Jag var så trött på alla drönarbilder men kom på att man kan använda verktyget på andra sätt. En drönare kan röra sig på ett sätt som inte är mänskligt, säger han.
Han visar mig ett klipp där kameran långsamt panorerar längs ett avlångt fönster i vilket en brandgul sol avspeglar sig och kontrasterar den mörka husfasaden.
– En stressad människa blir nog frustrerade över att det går så långsamt. Men det händer något i oss i när vi möts av en lågintensiv ström av intryck, som när man sitter vid havet. Då skapas rum i huvudet för annat, för tankar. Annars missar vi att tänka själva, säger Peter Östlund.
Han har alltid varit känslig berättar han, en hypokondriker som gråter framför tv:n. På filmskolan förstärktes intresset för den förnimmelseestetik han kom att utveckla. Särskilt naturen blev en källa till inspiration.
– När naturen skildras som ett eget väsen blir det automatiskt existentiellt. Där finns svärtan, mystiken, skönheten och hoppet, säger han.
Men vårt förhållande till naturen är komplext, menar han. Liv och död finns där, allt det som människan värjer sig mot.
– Naturen är ett frö till ångest. Vi närmar oss den som en resurs och för rekreation i stället för som grunden till vår existens, säger han.