Den vänstra delen av gubben som täcker omslaget till mastiga boken ”Vikgubbar” har projektledaren Marcus-Gunnar Pettersson gjort. Han har samlat 219 av Sveriges illustratörer för att göra vikgubbar tillsammans i ett unikt konstsamarbete.
Förlagsfolk trängs i tjocka vinterjackor på vernissagen på Sergelgatans konsthall den sista november. Konstnärer kommer med pappersblommor till Arvikafödde Marcus-Gunnar Pettersson. Han som under två år organiserat en brevväxling mellan 219 av Sveriges illustratörer. Tillsammans har de skapat 55 unika vikgubbar. Ni vet sådana där som man gjorde som barn, ritade huvud, vek in pappret, lät kompisen fortsätta med kroppen. Det kan bli lite vad som helst.
Det är boksläpp för ”Vikgubbar” (Bonnier Carlsen och Max Ström, 2023) – och originalteckningarna ställs ut. Var och en är ett samarbete mellan flera illustratörer.
Jag fastnar vid ett kvinnoansikte. Svartvitt tecknad med skarpa linjer. Burrigt svart hår, en skarp genomträngande, näst intill anklagande blick.
Den bystiga och muskulösa tatuerade överkroppen slutar abrupt i otaliga tentakler, som alla står stadigt på marken i kaxiga klackskor. Men kvinnan saknar i princip underliv. Den delen försvann i den kreativa processen.
Mer komplett är ett grått kranium som bärs av en björn med kramvilliga armar. Ena blåa byxbenet tveksamt placerat lite längre fram än det andra. En ledsen figur. Men kranium-björnen rockar också sockor, varje dag.
Flera av verken innehåller humoristiska blinkningar till betraktaren. En vinkning till konsthistorien gömmer sig också i alstren. Redan på 1920-talet ritade surrealisterna så kallade cadavre exquis (franska för utsökt lik), absurda figurer med oräkneliga ben, eller en kropp som slutar mitt på pappret, för att vila på en ny fantasifullt sammanfogad figur.
En förutsättning för att skapa en vikgubbe är att tecknaren inte får titta på föregående persons ritning, men visst verkar det som om en del av kreatörerna bakom Vikgubbar-projektet har tjuvkikat lite. Det blir en del av konstupplevelsen att försöka gissa vilka som ritat i blindo.
”Charmen med vikgubbar är att det spelar nästan ingen roll hur bra eller dåligt man gjort sin del, för det blir ändå en helhet”, säger Marcus-Gunnar Pettersson på vernissagen i ett försök att sänka sina kollegors prestationsångest.
En vikgubbe är i sin konstruktion splittrad, men det är också därför den visar på likheter med oss människor.
Jag tänker på mig själv som en vikgubbe. Likt en vikgubbe är jag sammanfogad av olika kunskaper, erfarenheter och minnen, var för sig unika, tillsammans en komplett människa – trots att pusselbitarna inte självklart borde passa.
Marcus-Gunnar Pettersson är bildpappa till korpen Manfred och har bland annat ritat Ylvania-böckerna och Sara Lövstams bok ”Allomorferna” (2023). Han har också vunnit priser och 2017 fick han illustrera diplomet till Astrid Lindgren Memorial Award (ALMA-priset). Han är en barnboksillustratör att räkna med, som får pappret att leka och leva. Men ändå ville han ”inte rita ett streck till” under pandemin 2021. Han, som var van att jobba i ensamhet, insåg att han måste pröva något nytt. Han ville hitta lekfullheten i jobbet igen – och så väcktes idén till Vikgubbar.
Den tjocka boken inrymmer stora namn som Lasse Åberg (presentation överflödig), Cecilia Torudd (”Ensamma mamman”) och Joakim Pirinen (”Socker-Conny”) och barnboksgiganter som Jan Lööf, Stina Wirsén och Sven Nordqvist.
Det är också ett transparent dokument över en kreativ process.
Ibland behövs krisen. För att starta om, göra något bättre.
Barnbokskrönika Matilda Nilsson känner sig som en vikgubbe.