Kulturkanon - en manlig historia?

Behöver vi en kulturkanon? Politiker, som Cecilia Wikström, menar att vi inte bara bör ha en svensk sådan utan även en europeisk. Den svenska skolan ska se till att eleverna får kunskap om skönlitterära verk och kulturpersoner, som därmed kan bli vår gemensamma egendom. Vi behöver, menar många, en kulturkanon eftersom vi idag inte känner till de personer som varit med om att skapa vår historia. Själv blev jag en smula brydd när en student lite trevande frågade efter "Geijgersalen" i campuset Engelska Parken. Stackars Erik Gustaf Geijer, universitetets store man på 1800-talet, att vara glömd till och med av en student!
Nu är det ändå så att de stora männen inte glöms bort i första taget. Försök att skapa en kulturkanon har också visat att männen dominerar stort. Ett enkelt svar på varför är att det finns fler manliga författare och kulturpersoner vars verk haft stor betydelse för formandet av kulturtraditionen. Men är det så enkelt? Hur ser vi på vad som är betydelsefullt när resultatet blir att det i stort sett bara är mäns insatser som räknas?

Genusforskning har visat att kvinnliga författares verk, till skillnad från mäns, ofta ses som uttryck för deras privata och personliga situation och att kvinnors kulturbärande arbete reducerats till kvinnofrågor. Kvinnor får stå för det specifika medan männen anses uttrycka det generella, för att hårdra skillnaden. Därför har också kvinnors insatser marginaliserats och försvunnit i en historieskrivning som satt mannen i centrum. Vem som vinner och vem som försvinner handlar således om vilken utgångspunkt vi har och vilket perspektiv vi väljer. Här behövs en ökad medvetenhet om de faktorer som formar den bild vi skapar av historien. Kön gör skillnad, liksom klass, ålder och etnicitet för att nämna några betydelsebärande kategorier.

Inom genusforskningen talar vi om intersektionalitet, att olika samverkande och ibland motsatta kategorier formar vårt sätt att betrakta världen och därmed också vår historia. Här ryms även ett maktperspektiv. Att vara medveten om att vi betraktar vår historia från en specifik utgångspunkt och att det är nödvändigt att reflektera kring den, kan göra det möjligt att förändra historien så att den blir mer inkluderande.
Många kvinnor har försvunnit ur historien och det allmänna medvetandet, trots att de bidragit med nya tankar och varit med om att påverka samhälls- och kulturutvecklingen. En av dessa kvinnor, vars betydelsefulla pionjärgärning ännu inte fått det erkännande det förtjänar, är Emilia Fogelklou. För exakt hundra år sedan tog hon, som första kvinna i Sverige, en teologie kandidat-examen vid Uppsala universitet och hon kom därefter att verka som författare och lärare. Hon skrev vetenskapliga arbeten, essäer och självbiografiska verk. Hon hade en bred läsekrets och reste runt och föreläste i Sverige.

Varför är Emilia Fogelklou viktig i en kulturkanon? Därför att hon utvecklade områden som idag är de framtidsfrågor som vi diskuterar. Hållbar utveckling, psykisk hälsa, fredsarbete och kvinnofrågor fanns alltid med i hennes tänkande. Emilia Fogelklous livssyn utgick från att allt levande hör samman och att det medför att människor har ett ansvar för hur de ser på och använder naturen. Hon var en pionjär inom religionspsykologisk forskning. När hon 1938 sökte en professur där ämnet ingick blev hon inkompetensförklarad och tjänsten gick till en yngre man. Det hade varit mer sensationellt om hon fått professuren men inkompetensförklaringen tog henne hårt.
Emilia Fogelklou fick verka utanför de etablerade svenska strukturerna vilket ledde till att hennes internationella kontakter blev än viktigare och därmed även till att hon kom i kontakt med forskning som ännu inte fått genomslag i Sverige. Hon studerade sociologi och tillämpade sina kunskaper i en pionjärverksamhet inom psykisk hälsovård i Västerås.
Idag talar vi om tvärvetenskap vilket Emilia Fogelklou bedrev innan begreppet var uppfunnet. Hon var helt enkelt före sin samtid inom flera områden och ansågs därför vara speciell. När hennes författarskap tas upp nämns ofta hennes bok om maken Arnold Norlind, som är en fin skildring av deras relation. Men att välja just den boken visar precis hur kvinnors insatser kopplas till den privata sfären och att det bidrar till deras marginalisering.

Emilia Fogelklous pionjärgärning har inte blivit till stort mer än en fotnot i litteratur- och kulturhistorien. Ska en kulturkanon bli mer än en manlig historia måste vi lyfta upp kvinnorna från den undanskymda platsen som fotnot och placera dem i kulturhistorieskrivningens centrum.