Ofta är en intervju en lugn tillställning. På sin höjd spiller någon ut sitt fika. Eller en mobil ringer och avbryter. Men inte den här gången.
Frilansfotografen Troy Enekvist har just kommit hem från en reportageresa i Missouri i USA. Där har han tillbringat en vecka hos en barberare på landsbygden. Han har lyssnat på kundernas samtal. Mycket politik har det blivit.
– Ja, där kunde de sitta och häckla stadens enda demokrat. Många av dem som kom dit skulle inte ens klippa sig. Det var en helt annan jargong än här. De flesta var Trump-anhängare, säger Troy Enekvist.
När UNT:s fotograf Sven-Olof Ahlgren dyker upp för att fotografera Troy till den här artikeln ökar dramatiken. De går ut på Trädgårdsgatan. Trots att den är enkelriktad och inte särskilt trafikerad blir min kollega Sven-Olof påkörd av en backande bilist. Hans kameror får sig en smäll. Själv blir han inte skadad men omskakad och det blir Troy Enekvist också. Han hann inte ingripa.
– Jag blev nästan mer skärrad av den här händelsen än när jag höll på att bli skjuten i Bangladesh. Den gången var det en drogsmugglare som blev skjuten av militären en meter ifrån mig, säger han.
Det är första gången under intervjun som Troy ens nämner att han varit utsatt för någon som helst fara. Han som i princip pendlat mellan Uppsala och Bangladesh. Allt för att i månader skildra klimatflyktingar och rohingyer i världens största flyktingläger. Det är förbjudet att besöka lägren som vaktas av beväpnade militärer. För att komma in har Troy begett sig dit vid fyratiden på morgonen. Han kan knep för att komma in. Så skulle han förstås inte själv uttrycka sig. Troy är inte vara de stora ordens man. I stället säger han att det finns olika ingångar, som är mer eller mindre bevakade, eller att han pratar med militären. Ibland är det pengarna som talar.
Är du rädd när du hamnar i kniviga situationer?
– Nej, inte alls faktiskt. Det är stor skillnad på mig om jag arbetar eller inte. När jag jobbar försöker jag att inte känna känslor eller vara berörd. Mitt mål är att vara neutral som journalist, säger Troy Enekvist.
Han tillägger att när han jobbar är han en annan än privatpersonen Troy.
– Mitt mål är att visa hur verkligheten faktiskt ser ut. Till det använder jag fakta och personers egna berättelser, och då ska inte mina värderingar ligga som en hinna över, säger han.
Det är levnadshistorier som han vill förmedla. Han strävar efter att ha tillräckligt många berättelser för att de ska få en generell innebörd, istället för att skildra individuella öden.
Troy Enekvist är både frilansande fotograf och reporter. När han kommer hem från en resa har han samlat på sig mycket material. Efter första resan till Bangladesh som varade i tre månader hade han med sig cirka 70 000 bilder hem.
– På plats gör jag en första sortering. Många bilder vet jag i förväg om de är bra eller inte. Sen väljer jag ut ett hundratal. Ibland tar jag någon annan till hjälp, men det är inte säkert att jag följer deras råd. Jag vill använda bilder som tillsammans skapar en berättelse. Även om jag har en singelbild som jag tycker är bra, sorterar jag bort den om den inte driver historien framåt, säger han.
Ibland tycker han att han saknar bilder. Som nu senast behövde han komplettera med bilder från monsunperioden. Då åkte han tillbaka till Bangladesh.
Är du nöjd med dina bilder?
– Nöjd, säger han, tystnar och pillar lite på pärlsockret som blivit över efter chokladbollen.
– Det har hänt några gånger. Är man inte självkritiskt blir det ingen utveckling och då blir man inte bättre, säger han.
Troy lever sparsamt, för att ha råd att arbeta så länge med samma projekt. Semester har han inte råd med. Stipendier ger honom andrum. Att fotografera för reklam är otänkbart, då skulle han hellre byta yrke. Fotograferat har han gjort så länge han minns. Under gymnasietiden på Bruksgymnasiet i Gimo tog intresset fart. Efter gymnasiet reste och jobbade han under tre års tid. Han hann med alla världsdelar utom Sydamerika.
Troy Enekvist är uppvuxen i Östhammar, i en familj som rest mycket. De har en tävling om vem som besökt flest länder. Troys mamma leder med 80-talet resor. Han själv ligger tvåa med sina dryga 70. Fast under de senaste åren har han motarbetat en eventuell vinst. Han har bara rest till en enda land.
I Bangladesh har han säkert varit sex, sju gånger sedan våren 2017. Dit reste han första gången när han gick på journalistutbildningen i Sundsvall och skulle göra examensarbete på temat: FN:s 17 mål för hållbar utveckling.
– Jag tänkte att klimatflyktningar i Bangladesh inte var väldokumenterade. Nyhetssändningarna innehöll mest kartor och abstrakta siffror om vad som skulle komma att hända. Men mycket hade ju redan hänt där. Klimatflyktingar var ingen framtidsvision, säger han.
I Bangladesh såg han hur människor levde trots att nästan all deras mark låg under vatten på grund av klimatförändringar.
– Många hade gett sig iväg därifrån. De som bodde kvar var de som inte hade råd att fly, och de visste att snart skulle allt ligga under vatten, säger han.
Efter första resan tyckte han att bilderna behövde kompletteras. De gav ett för ytligt intryck. Då hade han vänner i Bangladesh och åkte tillbaka för att fördjupa sitt material.
Väl där kom han i kontakt med rohingyer som flytt undan förtryck från Myanmar (Burma) till Bangladesh. De levde under extremt primitiva förhållanden i världens största flyktingläger.
– De flesta känner ändå glädje över sin situation. Jämförelsevis har de ett bättre liv i lägret än de hade i Burma. Där utsattes de för grymma förföljelser från regeringen: massmord – sedan augusti i fjol har nästan 33 000 personer blivit mördade, många blev ihjälbrända och 10 000-tals kvinnor blev våldtagna. I lägret har de i alla fall viss frihet att röra sig, säger Troy Enekvist.
När vi skiljs åt tar han sin bildportfolio under armen och går mot bussarna till Östhammar. Snart ska han tillbaka till Bangladesh. Men först måste han fixa ett nytt pass och vet att kön är kortare i hans gamla hemort än i Uppsala. Han har alltid flera pass. Ibland behöver han skicka iväg något för att få visum. Ibland kan vissa länders stämplar göra honom ovälkommen i andra länder.