En av de allra äldsta häxorna i den västerländska berättartraditionen är Kirke i det grekiska eposet "Odyssén".
En av de allra äldsta häxorna i den västerländska berättartraditionen är Kirke i det grekiska eposet "Odyssén" (700-talet före vår tideräkning). Hon lurar i Odysseus besättning en förgiftad dryck och förvandlar dem därefter genom ett slag med sitt trollspö till grisar. När Odysseus ska komma till deras räddning har han lyckats komma över en ört som gör honom immun mot Kirkes häxkonster, och det gör henne så imponerad att hon bjuder honom att dela sin bädd. När hon har förvandlat tillbaka besättningen till män fortsätter de den farofyllda färden tillbaka till Itaka och Odysseus trogna maka Penelope, som i flit och dygd framstår som raka motsatsen till Kirke.
Berättelsen om Kirke är tydligt sexualiserad, och där skiljer hon sig från sin manliga motsvarighet, trollkarlen, som sällan verkar vara intresserad av annat än pengar och makt. Bilden av den sexualiserade häxan går igen i viss barn- och ungdomslitteratur. I Michael Endes klassiska roman "Den oändliga historien" (1979), som innehåller en uppsjö fantastiska varelser, är häxan Xayide den enda som ges en sensuell karaktär.
Vanligare är dock berättelser om häxor som inte understryker just de sexuella aspekterna. I William Shakespeares drama "Macbeth" (1623) är det tre häxor som utfärdar de profetior hela intrigen bygger på. De samlas kring häxkitteln, en av de mest välkända symbolerna för häxkonst, och gestaltas ofta som gamla och fula. Det är en bild som återkommer i den slaviska folkloristikens Baba-Jaga, som tillskrivs olika egenskaper i olika traditioner men alltid är en gammal kvinna som behärskar olika former av magi. Också i nordeuropeisk folkloristik och sagotradition – inte minst Bröderna Grimms sagor – är häxorna krokiga, rynkiga, kunniga i svartkonst, elaka och listiga. De bor i skogen, långt borta från den vanliga världens lagar och regler.
I den numera klassiska julkalendern "Trolltider" (1979) utgör Mara med sin svartklädda gestalt, raspiga röst och ständiga upptåg en stark kontrast till den vackra och milda (men betydligt tråkigare) fen Dorabella. Skillnaden mellan vad som anses vara attraktiva kvinnor och fula häxor är central också i Roald Dahls klassiska barnbok "Häxorna" (1983). Här ser häxorna vid första anblicken ut som vackra kvinnor med handskar, klackskor och böljande hår. Men när ingen ser dem drar de av sig handskarna och sparkar av sig skorna och avslöjar klor och grovt avhuggna fötter utan tår, och under perukerna döljer sig skalliga, fnasiga huvuden.
I den numera klassiska julkalendern "Trolltider" (1979) utgör Mara – spelad av Lena-Pia Bernhardsson – med sin svartklädda gestalt och raspiga röst en stark kontrast till den vackra och milda (men betydligt tråkigare) fen Dorabella, spelad av Siw Malmkvist.
Nour El Refai spelade häxan Mara i nyinspelningen av julkalendern "Trolltider".
Liksom flera häxor i sagotraditionen före dem tycker Dahls häxor inte om barn. Dock går de inte så långt som häxan i sagan om Hans och Greta, som göder barnen för att få en saftig stek i ugnen. Att häxan skulle vara potentiellt livsfarlig för människor är återkommande; Baba-Jaga bor enligt traditionen bakom ett staket gjort av människoben, Snövits elaka styvmor försöker på alla sätt förgöra henne. Men när det gäller just barn aktualiseras också normer rörande moderskap. Kvinnan som inte har någon egen familj utan rövar andras barn från sina föräldrar och plågar dem på olika vis, eller dödar dem, utgör en grav avvikelse från en förväntad moderlighet – Medea i Euripides drama med samma namn från antikens Grekland (431 före vår tideräkning) bär tydliga drag av häxa då hon förgiftar sin rival och mördar sina barn.
Från antikens Grekland till 1600-talets häxprocesser, föreställningar om ”kloka gummor”, global folkloristik och dagens populärkultur traderas bilden av häxan som en figur som med list, kunnighet, egensinnighet och våld trotsar den institutionaliserade makten. Kopparstick av Jean Luyken (1686).
Häxan uppträder som synes i våldsamma berättelser för både barn och vuxna, och Zacharias Topelius, Erik Axel Karlfeldt, August Strindberg och Selma Lagerlöf är blott några välkända svenska författare som låtit sig inspireras av denna mångbottnade gestalt. Men det går också att betrakta henne som en revolutionär, potentiellt subversiv figur. Oftast framställd som ful utan att för den skull uttrycka en önskan om att bli vacker, ibland fager och sexig utan att därmed leva i äktenskap och bilda familj, lever hon isolerad med sin obligatoriska katt i ett solitärt hushåll som i dagens kulturella föreställningsvärld går igen i tropen om den galna kattkvinnan, ”the crazy cat lady”. Att sådana sätt att leva inte enbart innebär en avsaknad av sammanhang och en brist på sammanhang utan ger andra möjligheter till gemenskap har uppmärksammats inom feministiska kontexter. I Emma Donohues novellsamling "Kissing the witch" (1993) skrivs populära folksagor om med betoning av relationen mellan kvinnor; ibland erotisk, ibland moderlig, ibland livsfarlig. Greta väljer att stanna i pepparkakshuset istället för att följa med Hans därifrån. Den prins som klättrar i Rapunzels hår visar sig vara en till friare utklädd häxa.
I "Kikis expressbud" ger sig den unga häxan Kiki ut på traditionsenlig häxpraktik. En spelfilmsversion kom 2015.
I verkligheten är det dock ett vanskligt företag att bryta mot samhällets normer och regler. Det var i samband med häxprocesserna som ordet ”häxa” via tyskan och danskan fördes in i svenska språket. I "Ondskans tid" (2022) skriver Dick Harrison om förföljelser av häxor som kulminerade i de stora rättegångar som började i Dalarna 1668 och slutade i Stockholm 1676. De utgör ett dystert exempel på hur den frigörande kraften i häxan som kulturell figur kan vändas mot kvinnorna själva, med förödande konsekvenser. Varianter av häxfigurer förekommer i berättande tradition i snart sagt alla kulturer. De är oftast gamla, fula, mäktiga, illvilliga och elaka. Häxprocesserna kan tyckas ligga långt tillbaka i tiden, men på många håll i världen är anklagelser om att behärska mörk magi än idag ett effektivt medel för utövandet av ett förtryck som kan ta sig uttryck i isolering, misshandel, svält och i värsta fall döden.
Någonting som förefaller förena äldre och nyare berättelser om häxor är att de blir som mest hotande när de slår sig ihop – men det kanske också finnas anledning att fråga sig om det kan vara tvärtom, att det är genom att umgås i grupp som kvinnor blir häxor? I Moa Martinssons debutroman "Kvinnor och äppelträd" (1933) skildras hur två bondkvinnor träffas en gång i veckan för att basta tillsammans, någonting som väcker stor vrede och frustration i deras familjer såväl som i det omgivande samhället. Varför badar de? Vad pratar de om därinne egentligen? Kanske kan man vidga kategorin ”häxa” genom att hävda att dessa kvinnor genom att insistera på sitt privata utrymme, som de delar med varandra, rör sig bort från rollen som mor och maka till att bli mer fristående figurer.
Joshua Leonard under inspelningen av "The Blair witch project".
J.K. Rowlings Harry Potter-böcker (1997–2007), som också blivit till filmer attraherar människor ur alla åldrar och har givit upphov till en helt egen subkultur.
I modern tid har häxan förstås hittat vägen in i visuella medier. Den danska kultfilmen "Häxan" (1922), på sin tid föremål för censur och förbud, finner sin publik än idag. Senare stöter vi ofta på häxan i populärkulturen, och då i produktioner som riktar sig till flera olika åldrar. Exempelvis förefaller tv-serierna "Bewitched" (1964–1972) och "Förhäxad" (1998–2006), filmerna "Häxorna i Eastwick" (1987) och "The Blair Witch Project" (1999), Terry Pratchetts romaner "Wyrd sisters" (1988) och "Witches abroad" (1991) liksom Madeline Millers fantasyroman "Kirke" (2018) främst rikta sig till något äldre personer, medan det torde vara en yngre publik som tilltalas av tv-serier som "Häxan surtant", subgenrer som magical girls (mahō shōjo), seretidningsfigurer som Magica de Hex och Madame Mim, samt till filmmediet anpassade barn- och ungdomsböcker som Mary Stewarts "The little broomstick" (1971) och Eido Kadonos serie om "Kikis expressbud" (1985–2022). Samt naturligtvis J.K. Rowlings Harry Potter-böcker (1997–2007), som också flertalet gånger har adapterats till film och som verkar attrahera människor ur alla åldrar och har givit upphov till en helt egen subkultur.
Från amerikansk populärkultur framträder alltsedan 1970-talet en ny typ av häxa, en ung tjej som lever i det vanliga samhället. Filmen "The craft" (1996) och TV-serien "Sabrina tonårshäxan" (1996–2003) är populära exempel på detta fenomen. I serien "Buffy och vampyrerna" (1997–2003) är en av bifigurerna häxan Willow, som vid olika tillfällen benämns som bisexuell, lesbisk eller pansexuell. Den sexualiserade häxan är alltså tillbaka, men i ny, queer form. I Sverige har den unga, normbrytande häxan på senare tid synts i Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens storsäljande och också till film adapterade Engelforstrilogi (2011–2013).
Framgångarna för häx-musikalen "Wicked", med bland andra Ariana Grande och Cynthia Erivo, har varit stora.
Framgångarna för häx-musikalen "Wicked" har varit stora.
Cynthia Erivo som häxan Elphaba i filmen "Wicked".
Listan på referenser till nutida användningar av häxmotivet kan göras längre – är det då möjligt att tala om en häxans återkomst? Det kan förefalla så, när vi betraktar det ökande intresset för wicca-rörelsen – som framhåller alternativa, kvinnliga kunskapstraditioner som exempelvis läkekonst och spådomar – och WitchTok, en del av TikTok som enbart fokuserar innehåll som har med häxor och magi att göra och vars inlägg kan ha flera miljoner visningar. Lägg därtill den stora utställningen om häxor som under våren 2025 visas på Historiska museet i Stockholm och framgångarna för häx-musikalen "Wicked". Men jag tror inte att häxan har återvänt. Snarare tror jag att hon aldrig har försvunnit, utan bara framträder lite tydligare i vissa perioder. I dagens politiska klimat där vi på många håll ser inskränkningar av mänskliga rättigheter är det trösterikt att konstatera att häxan genom tid och rum har behållit sin karaktär av rebell mot stelnade strukturer och patriarkal makt.
Glad påsk!