Arvet av Sovjet lever kvar i Ryssland

Under några höstmånader för tjugo år sedan föll Sovjetunionen samman. I tv meddelade Michail Gorbatjov vid jultid sin avgång som landets president. En supermakt hade upphört att existera. Ur resterna uppstod dagens Ryska federation.

Den nya staten skiljer sig på många sätt från Sovjetunionen. Men det sovjetiska arvet försvann inte i och med att den röda fanan halades över Kreml. Kvar är korruptionen, elitens maktfullkomlighet och misstron mellan folket och ledarskapet.

För att förstå Ryssland av i dag måste man känna till dess historia. Landet är en del av Europa men har - liksom andra stater - sin speciella ekonomiska, politiska och kulturella karaktär. De 74 åren av sovjetstyre - ett av historiens största samhällsexperiment - präglar fortfarande stora delar av livet i Ryssland.

Revolutionen 1917 och bolsjevikernas statskupp samma år markerade ett brott med den tsartida traditionen. På många håll fanns en förhoppning om att det nya systemet skulle leda till ett bättre samhälle. Men så blev det inte. Redan under Lenin blev terror, diktatur och officiella lögner naturliga inslag i maktutövningen. Sovjetsystemet var brutalare och mer kompromisslöst än vad tsarernas Ryssland någonsin varit. Under Stalin utvecklades ett skräckvälde som i godtycke och råhet saknade motstycke.

Terrorn användes för att försöka omforma samhället fullständigt. Under förevändningen att den nya regimen hade många inre och yttre fiender genomfördes en synnerligen brutal och cynisk massmobilisering. Industrialiseringen forcerades, jordbruket kollektiviserades, kulturlivet likriktades. Följden blev att flera miljoner dödades, de flesta av dem fullständigt oskyldiga människor. Misstänksamhet och politisk apati bland stora delar av befolkningen blev ett arv från denna tid. Cynismen hos dagens politiska ledarskap gentemot folket och omvärlden finns kvar än i dag.

När Stalin dog 1953 satt över fem miljoner människor i fångläger eller var tvångsdeporterade, och resten av befolkningen saknade möjlighet att resa fritt inom landet. Efter Stalin försvann den värsta terrorn mot landets egna invånare. De fyra årtiondena fram till imperiets sönderfall karaktäriserades av flera försök att reformera systemet. Syftet var att öka effektiviteten, men det visade sig vara omöjligt.

Ett grundläggande problem i Sovjetunionen var att ideologin (marxism-leninismen) hade upphöjts till vetenskap. Uppfattningen om det objektivt korrekta i kommunismen ledde till att varje form av "oliktänkande" betraktades som falskt och därmed straffbart. Kritik tolererades inte och förljugenheten blev en integrerad del av människornas vardag. Censur, bildretuscheringar och historieförfalskning sattes i system av de styrande.

För att det ekonomiska systemet i Sovjetunionen över huvud taget skulle fungera ökade korruptionen. Den grå eller svarta ekonomin blev med åren allt viktigare. Kommunistpartiets allmakt och planekonomin med dess femårsplaner och uppställda kvantitativa mål förhindrade varje form av utveckling och teknisk förnyelse. Ett känt exempel på systemfelet är den leksaksfabrik som tillverkade dockor och som hade sina planmål satta i kilo. Det ledde till väldigt tunga dockor.

Ledarna insåg problemen men kunde inte göra mycket åt dem. Michail Gorbatjovs försök till genomgripande reformer slutade med att systemet kollapsade. När nu kritik kunde framföras öppet blev de officiella lögnerna uppenbara för alla och kraven på ett liv i sanning medförde slutet för Sovjetunionen. De sovjetiska ledarnas reformförsök kan sägas ha utgjort Sovjetunionens modernisering, ett ord som dagens ryska ledarskap ofta tar i sin mun. I dagens Ryssland är förutsättningarna för förändring radikalt olika dem i Sovjetunionen, men arvet från de sovjetiska försöken är inte glömt. "Vi ville så väl - och sen blev det som vanligt", lär den förre premiärministern Viktor Tjernomyrdin (1938-2010) ha sagt.

Dagens Ryssland är ingen enpartidiktatur. Men det är knappast någon demokrati heller - den kallas i dag för en "styrd demokrati". Maktpartiet Förenade Ryssland dominerar landets politik. Verklig opposition förhindras och oberoende medier har svårt att verka. Korruptionen är utbredd och ökar. Rättsosäkerheten är betydande liksom statens dominans över landets energitillgångar. Det politiska ledarskapet talar om behovet av stabilitet, samtidigt som tecknen på instabilitet är ständigt närvarande. Etniska motsättningar, en ekonomi helt beroende av inkomster av gas- och oljeexport, ett massivt politiskt ointresse hos stora delar av befolkningen är alla delar av det sovjetiska arvet. En växande nationell våldsbenägen extremism är också ett orosmoln.

Utvecklingen är ändå inte helt svart. Under de två senaste decennierna har Rysslands isolering brutits. Tjugo år är - sett i det långa historiska perspektivet - en mycket kort tidsperiod. Under de två decennierna har Ryssland genomgått en omvälvande utveckling. Från ett land där telefonkataloger inte fanns och användningen av kopieringsapparater noga övervakades till dagens Ryssland, där internetanvändningen ständigt ökar och mobiltelefoner inte är någon bristvara, har det gått fort. I dag använder 40 miljoner internet regelbundet. Resor utomlands är vanliga. Den sovjetiska isoleringen är bruten och Ryssland är - frivilligt eller ofrivilligt - en del av en globaliserad värld. I dag kan den ryska medelklassen göra utlandsresor och ha kontakt med omvärlden via telefoni och datorer. Dödsstraffet är i praktiken avskaffat - något unikt i rysk historia.

Framtiden i Ryssland beror i hög grad på hur den politiska ledningen hanterar de många reformer som är nödvändiga. Genomgripande förändringar behövs inom vård och omsorg, pensionssystemet, utbildningen. För att den proklamerade moderniseringen skall lyckas måste också initiativ nedifrån tillåtas och uppmuntras, bristerna i rättssäkerheten måste avhjälpas. En verklig maktdelning mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten saknas ännu. Förebilder finns i Ryssland före 1917 - vilket också påpekas av dagens president Dmitrij Medvedev. Reformerna under tsar Alexander II under 1860- och 70-talen framhålls ibland. På så sätt söker dagens makthavare sin legitimitet också i det förrevolutionära Ryssland. Och därmed öppnas fältet för en ny historieskrivning, där de gamla symbolerna redan är på plats. Flaggan är från tsartiden, den rysk-ortodoxa kyrkan spelar en alltmer framträdande roll, statyerna över tsarerna som revs under sovjettiden har rests på nytt.

Samtidigt är det sovjetiska arvet ständigt närvarande. Nationalsången är den sovjetiska och Leninstatyerna har inte välts. Det politiska livet präglas av en sovjetisk referensram. Premiärminister Vladimir Putin - som i år väntas återinträda i presidentämbetet - har nyligen tagit initiativ till en sovjetliknande "Folkfront" som stöd för det ledande partiet. Hans nya försök att - återigen - skapa en union med Vitryssland och Kazakstan där alla stater i "det postsovjetiska området" generöst bjuds in är ett annat exempel. Under hösten 2011 pågick en livlig debatt om huruvida Ryssland åter är på väg in i en "stagnationsperiod" likt den under Brezjnev på 1970-talet.

För att vara konkret. Var och en som i dag i Ryssland fattar politiska och ekonomiska beslut bär på ett historiskt bagage från Sovjetunionen. Det politiska system som sovjetstaten efterlämnade har verkat förråande och motverkat demokratiseringen. Majoritetens djupa ointresse för politik - som det sovjetiska politiska systemet förstärkte - består.

Centralstyrning från Moskva sker på de regionala och lokala inrättningarnas bekostnad. Centrum går först, och periferin betraktas med skepsis - inte minst i ljuset av Sovjetunionens upplösning där just krafterna i imperiets utkanter spelade en viktig roll. Det kan liknas vid en pendelrörelse. Försöken under 1990-talet att begränsa centrums makt har under 2000-talet svängt mot ett försök till återcentralisering av makten.

Det ekonomiska bagaget tyngs av korruptionen som kom att utvecklas i planekonomin. Planekonomins fixering vid stordrift har satt sin prägel på både industri och jordbruk. Avsaknaden av respekt för lagen och därmed bristerna i rättsväsendet, den obearbetade historien, en kvardröjande föreställning om att de förment kollektiva behoven alltid går före individens behov, samtidigt som misstron mot statens företrädare är utbredd - allt detta är rester av arvet.

Och vad hände då med de under Sovjetunionen så omhuldade väpnade styrkorna? Segerdagen, den 9 maj, intar en särställning bland de statliga helgdagarna och blir till synes allt viktigare i Ryska federationens sökande efter en nationell identitet. Paraderna på Röda torget i Moskva blir allt mer omfångsrika. Från sovjettiden är också traditionen återupprättad att dela ut hedersbetygelser till städer för deras insatser under andra världskriget.

Det är obestridligt att det sovjetiska ledarskapet ofta upplevde sig som hotat av en fientlig omvärld - en osäkerhet som ledde till en satsning på militär säkerhet. Även i dag ser sig Ryssland omgivet av fiender, ett expanderande Nato kring ett krympt territorium. Ryssland som under flera hundra år kännetecknades av ständig territoriell expansion - österut, västerut, söderut och norrut har i dag slutat växa.

Av de en gång så stora väpnade styrkorna återstår i dagens Ryssland endast en bråkdel, cirka en miljon man med föråldrad materiel. Men den militära sektorn är fortfarande högt prioriterad. Försvarsutgifterna kommer enligt det ryska finansministeriet att höjas till 3,4 procent år 2013. Ny materiel ska också anskaffas och från 2010 till 2013 planeras en kraftig höjning av denna budgetpost, så att den ska öka till cirka 40 procent av försvarsbudgeten mot tidigare knappt 20 procent. Hittills har det sovjetiska arvet dock vilat tungt över försvarsindustrin som haft svårt att leverera modern materiel, och där upphandlingsprocessen varit ineffektiv och korrupt. Ambitionen hos den politiska ledningen är emellertid att successivt stärka de väpnade styrkorna till en nivå där Ryssland åter kan räknas som en stormakt.

Ryssland försöker i dag att hitta en modern självbild och sin plats i världen. Hur ska ohyggligheterna i sovjetsystemet, de tekniska och naturvetenskapliga framgångarna, ställningen som supermakt fogas samman till en helhet? Hur det sovjetiska experimentet ska betraktas blir här en nyckelfråga. Ryska federationen är på jakt efter sitt nationella minne.