Vissa röster framhåller Sverige som ett mönsterland vad gäller jämställdhet, medan andra menar att jämställdheten är långt ifrån förverkligad i vårt land. Men vad säger egentligen forskningen om den politiska jämställdheten i Sverige, om vanliga kvinnors och mäns deltagande i politik och samhällsfrågor? Vad har hänt, historiskt, och hur står sig Sverige vid en internationell jämförelse? Och varför bör vi över huvud taget bry oss om könsskillnader i politiskt deltagande?
Låt mig börja med den sista frågan. Förr fanns en ganska utbredd uppfattning bland statsvetare att skillnader i deltagande mellan kvinnor och män mer eller mindre saknar betydelse. Det viktiga är att de politiskt aktiva åsiktsmässigt är representativa för människor i allmänhet, menade man. Det hänvisades dessutom till undersökningar som hade funnit små åsiktsskillnader; bland annat antogs gifta kvinnor rösta som sina män.

Denna inställning är försvunnen sedan länge. Anledningen är inte bara att relativt tydliga könsskillnader med tiden har konstaterats vad gäller åsikter och vilka politikområden som prioriteras (mer om detta nedan). Inom aktuell demokratiteori finns dessutom övertygande skäl till varför deltagandet bör vara jämlikt. Dels är ojämlikt deltagande ett tecken på att kvinnor och män inte har samma möjligheter att i praktiken vara med och påverka politiska beslut, det vill säga att någon form av diskriminering hindrar kvinnors deltagande. Det är givetvis inte demokratiskt acceptabelt; alla bör ha lika goda möjligheter att påverka. Dels kan kvinnors intressen och åsikter få för litet utrymme när politiska beslut väl fattas eftersom åsikter och erfarenheter bland passiva samhällsmedlemmar lätt försvinner i den politiska processen; något som inte heller är demokratiskt godtagbart. Ytterligare skäl diskuteras, men de brukar inte tillskrivas samma tyngd som dessa två.

Hur ser då könsskillnaderna i politiskt deltagande ut? Låt mig börja med en global överblick. Under decennierna närmast efter andra världskriget skedde de första storskaliga studierna av könsskillnader i politiskt deltagande. Flertalet undersökningar genomfördes i USA och visade att kvinnor röstade mindre ofta än män och inte var lika aktiva i partier. Dessutom konstaterades män vara mer intresserade av samhällsfrågor och mer politiskt kunniga.
Under 1970-talet riktades stark kritik mot denna forskning. Man menade att skillnaderna hade överdrivits eftersom man mest uppehållit sig vid politikområden som främst intresserar män, till exempel ekonomi och arbetsliv. Dessutom ansågs en alltför snäv syn på politiskt deltagande ha dominerat, med fokus på parlamentariskt orienterade aktiviteter såsom valdeltagande och engagemang i politiska partier.

Marginaliserade samhällsmedlemmar engagerar sig främst vid sidan av dessa traditionella kanaler, i aktionsgrupper och demonstrationer, varför en viktig del av kvinnors politiska engagemang missas, menade man. Kritiken visade sig vara befogad. Deltagandeskillnaderna hade överskattats i många undersökningar. Med en mer generös deltagandedefinition framstod de som mindre.
Hur är situationen i dag? Aktuell forskning visar att deltagandeskillnaderna krympt under senare decennier. Alltjämt finns dock skillnader till kvinnors nackdel. Män är aktivare i politiska partier, liksom i olika slags protest- och manifestationsaktiviteter över i stort sett hela världen. De tar också oftare direkt kontakt med politiker och andra beslutsfattare för att påverka. Enda undantaget är valdeltagandet, som är jämställt i många länder.

Hur ser det ut i Sverige? Inför första valet med kvinnlig rösträtt år 1921, varnade skeptiker för ett mycket lågt kvinnligt deltagande. När valet väl var genomfört visade sig andelen kvinnliga röstare vara 41 procent, att jämföras med männens 62 procent, en betydligt mindre skillnad än vad skeptikerna förutsett. Därefter har skillnaden successivt minskat, för att vara helt borta i 1973 års val. Och under de senaste decennierna har kvinnorna ofta varit något flitigare vid valurnorna.
Utvecklingen är ungefär densamma för andra deltagandeformer, såsom partiaktiviteter och protestaktiviteter. I ett fall finns det till och med omvända könsskillnader, nämligen politisk konsumtion. Med detta menas när en person medvetet köper, eller avstår från att köpa, en viss vara av politiska eller etiska skäl. Denna form för politisk påverkan blir allt vanligare och utförs alltså oftare av kvinnor än män. Sverige är emellertid inte helt unikt. I övriga Skandinavien är det politiska deltagandet också i stort sett jämställt.

Varför avviker vår del av världen från det globala mönstret? Vad gäller politisk konsumtion har den traditionella kvinnorollen lyfts fram som möjlig förklaring: kvinnor bryr sig mer om konsumtionsvalens effekter på framtida generationer eftersom de står barnen närmare. Denna teori är dock ifrågasatt och i liten utsträckning testad. Vad gäller traditionella deltagandeformer finns mer etablerade teorier. En tar fasta på den välfärdsmodell som etablerats i Skandinavien, med en stor räckvidd för politiken. Traditionellt kvinnliga intresseområden som vård och omsorg ses som politiska, vilket förmodas öka kvinnors motivation att aktivera sig politiskt. Med tvåförsörjarmodellen och ett högt kvinnligt arbetsmarknadsdeltagande har kvinnor också skaffat sig jämförelsevis goda resurser för politisk aktivitet, till exempel i fråga om positioner i nätverk och föreningsliv, vilket underlättar för politiskt deltagande. En annan teori betonar skandinaviska kvinnors numera jämförelsevis starka representation i riksdag och regering liksom på andra maktpositioner. Detta kan öka vanliga kvinnors politiska motivation och medvetenhet om könsmässiga orättvisor.
Mer forskning behövs emellertid för att slå fast vilken eller vilka av förklaringarna som stämmer. Båda teorierna kan mycket väl visa sig bidra till att förklara Skandinaviens unika position.

Det är inte bara Skandinavien som präglas av högt kvinnligt deltagande. Ytterligare ett intressant undantag finns, i form av Ryssland. Här krävs andra förklaringar till det faktum att kvinnor snarast är mer politiskt aktiva än män. En idé som diskuteras är om många mäns vacklande hälsa (bland annat till följd av alkoholism) förhindrar politiskt engagemang.
För att återvända till vårt land: Kan man då säga att fullgod politisk jämställdhet förverkligats här? Nej, även om jämställdheten nått långt i Sverige så finns det problem. Män är fortfarande mer välförsedda med individuella politiska resurser, de har mer framskjutna positioner i sociala nätverk och i organisationslivet. Denna snedfördelning kompenseras visserligen på flera sätt, dels genom att kvinnor i högre grad delar normer om det samhälleligt viktiga i att rösta, dels genom kvinnoorganisationernas mobiliserande kraft, med följden att det faktiskt utförda deltagandet är jämställt. Den ojämlika fördelningen av individuella politiska resurser innebär dock att jämställdheten vilar på en något bräcklig grund.

En annan brist visar sig när deltagandet delas upp på olika politiska sakområden. Traditionellt har kvinnor tagit mer initiativ till att påverka i frågor som rör sjukvård, barn- och äldreomsorg, medan män dominerat inom områden som ekonomi och arbetsliv. Detta mönster finns fortfarande och särskilt den senare skillnaden är bekymmersam. Kvinnor är nämligen mer missnöjda och ser större anledning till förändring inom arbetslivets område men männen är trots detta aktivare. Förklaringen är den nyss nämnda snedfördelningen i individuella resurser, till exempel i form av positioner i sociala nätverk, vilket underlättar för männen att vara politiskt aktiva. Orättvisan i politiska resurser gör alltså att traditionella könsskillnader än i dag existerar i ekonomi- och arbetslivsfrågor. Kvinnors större deltagande på omvårdnadsområdet är mindre problematiskt, eftersom förklaringen är att kvinnor har starkare åsikter och prioriterar området högt – och inte att de har ett övertag vad gäller deltaganderesurser.
Vad kommer att ske framöver? Mycket talar för att könsskillnaderna globalt fortsätter att krympa och kanske till och med upphör på många håll, även i länder utanför Skandinavien. Ett tecken på detta är aktuella amerikanska studier som rapporterar ett större politiskt engagemang bland flickor än pojkar på grundskolenivå, tvärtemot vad som konstaterades på 1960- och 1970-talet. Strukturella och sociala förändringar, som ökat kvinnligt arbetsmarknadsdeltagande och sekularisering, kan driva på utvecklingen. Den ökade kvinnliga representationen i många parlament världen över, som skett på senare år i och med införandet av kvoteringslagstiftning, kan också stärka den politiska motivationen hos vanliga kvinnliga medborgare. Antagligen kommer Sverige med tiden att framstå som allt mindre unikt.

De problem med den politiska jämställdheten som ändå finns i Sverige kan kanske också komma att minska. Det är i alla fall tänkbart att ökad jämställdhet i arbetslivet och föräldrar emellan, kan bidra till en mer jämlik fördelning av politiska resurser och därmed en än starkare grund för den politiska jämställdheten.

Per Adman
är docent i statskunskap vid Uppsala universitet och har intresserat sig särskilt för frågor om politiskt deltagande och politiska attityder.