”Inom mig förstod jag att jag hade förvandlats, jag hade blivit berörd av upptäckten att människor kan skapa konst, och att vara konstnär är detsamma som att se det andra människor inte kan se.”

Så berättar poeten och rocksångerskan Patti Smith om sitt eget uppvaknande som konstnär i boken Just kids. Den är en skildring av hennes tillvaro i New York från slutet av 1960-talet och ett tiotal år framöver, ett liv som var ett slags utdragen och oftast lustfylld passagerit med den tidens stora artistikoner som officianter. Bob Dylan, Jimi Hendrix, Janis Joplin, alla passerar de revy i hennes självbiografiska skildring. Men mest av allt handlar den om Robert Mapplethorpe. Den skandalomsusade fotografen som Smith levde tillsammans med och som dog i sviterna av aids 1989.

Patti Smith, 65 år gammal, tog i veckan emot det prestigefyllda svenska Polarpriset och Fotografiska museet i Stockholm visar fram till 2 oktober en omfattande utställning med Mapplethorpes foton. Hon är ett av motiven där, han tog bilden som kom att pryda omslaget till hennes debutalbum Horses. Det som gjorde henne känd som rocksångerska innan han blev känd som fotograf. När hans berömmelse infann sig hade de redan separerat, efter ett förhållande som måste ha utgjort en hisnande känslomässig bergochdalbana för Patti Smith. Hur kan det kännas att vara förälskad i en man som en kväll deklarerar att han tänker dra på sig skinnjackan och gå ut och tjäna pengar till hyran som homosexuell prostituerad?

Titeln på Patti Smiths bok, Just kids, anspelar på en vardagshändelse som inträffade sommaren 1967. Patti och Robert hade ganska nyligen träffats, de drev omkring i New York och försökte överleva. Det här var året då ordet hippie blev känt för en större allmänhet och Patti Smith skildrar hur hon och Robert stötte ihop med ett äldre par som storögt betraktade dem. ”Kan du inte ta en bild av dem”, sa kvinnan till sin leende make, ”jag tror de är konstnärer”. ”Nej, vet du vad”, sa han och ryckte på axlarna. ”De är ju bara ungar”.
Inga konstnärer, alltså. Bara ungar. ”Just kids.”

Det finns i hennes bok en underton av bekännelse i den riktningen, att hon kanske aldrig blev en ”riktig” konstnär trots sina stora ambitioner. Kanske förblev hon bara ett barn.

Det var hon i så fall inte ensam om. Det går inte att värja sig mot minnet och känslan att hippiekulturen blev ett slags kollektiv regrediering till ett infantilt stadium där unga vuxna människor insisterade på att få bete sig som barn. Klä sig tokigt. Dansa runt och kasta blommor på varandra. Strunta i morgondagen, sitta i ring och läsa naivistiska dikter. Ett uppror mot vuxenvärlden genom avståndstagande.

”Jesus dog för någons synder, men inte för mina”, sa Patti Smith. Hennes föräldrar var Jehovas vittnen, som tonåring ville hon bara bort, bort från allt. Konstnärskapet blev hennes krypin där hon ostörd och omgiven av likasinnade fick vara bara en unge.

Hon odlade ett androgynt utseende, försökte härma Keith Richards frisyr och stretade med alla medel emot den stelbenta vuxenvärldens diktat. Hon återkallar i minnet en händelse när hon var barn och hennes mamma påtalade att lilla Patti nu höll på att bli en ung dam. ”Jag protesterade häftigt och förklarade att jag aldrig tänkte bli någonting annat än mig själv, att jag tillhörde Peter Pans släkte och att vi aldrig blev vuxna.”

Trots sin vägran att bli vuxen blev Patti ändå mor, väldigt tidigt. Tjugoett år gammal födde hon en dotter som i boken reduceras nästan till en fotnot. Hon skriver bara kort och rapsodiskt att det var ett friskt barn som hon lämnade bort till en välutbildad och kärleksfull familj.

Så var det med det. Over and out, liksom. Sedan gav hon sig ut i världen. Hon hankade sig fram med tillfälliga påhugg, ständigt sökande, ständigt hungrig. Hon fann tröst i sin passion för Arthur Rimbaud, ”… jag betraktade honom som en landsman, en frände och till och med som en hemlig älskare”. Det blev en livslång kärlek.

Hon landade i New York, det var sommaren 1967. ”Hippiebarnen höjde sina bara armar”, skriver hon, ”och Kina sprängde en vätebomb. Jimi Hendrix tände eld på sin gitarr i Monterey. Det var upplopp i Newark, i Milwaukee och i Detroit. Det var sommaren med Elvira Madigan, kärlekens sommar. Och under denna föränderliga, ogästvänliga sommar fick ett oväntat möte mitt liv att byta riktning. Det var sommaren då jag träffade Robert Mapplethorpe.”

Mötet ägde rum i ett sunkigt hyreshus. ”På en enkel turistsäng låg en kille och sov. Han var blek och mager, hade massor av mörka lockar och han låg med bar överkropp och endast ett pärlhalsband runt halsen. Jag bara stod där. Han slog upp ögonen och log emot mig.”

Det blev en häftig, passionerad förälskelse. Två själsfränder hamnade i famnen på varandra, med likartade bakgrunder och en gemensam målsättning: att bli konstnärer. I slutet av 1960-talet dansade de runt med de andra blomsterbarnen och det enda som skilde henne från de flesta av lekkamraterna var hennes vägran att använda droger, vilket däremot Robert gjorde med liv och lust. LSD-gurun Timothy Leary agerade lekledare för livsfarliga experiment som sände flera av de största stjärnorna i döden. Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison var några av de mest tongivande. Och så Rolling Stones gitarrist Brian Jones förstås, som gick ner sig i knark och dog i sin swimmingpool 1969. I tiden sammanföll detta med ritualmordet på filmregissören Roman Polanskis hustru Sharon Tate, gravid i åttonde månaden. Sektledaren Charles Manson var anstiftare, han var svårt anfäktad av ett sammelsurium av bisarra ideologier, sprungna ur den tidens vildvuxna politiska flora.

Det blev ett brutalt uppvaknande. När Rolling Stones höll en konsert i Kalifornien 1969 anlitade de Hells Angels som livvakter. En drogpåverkad 18-åring försökte komma upp på scenen, synbarligen för att döda Mick Jagger och blev då nedstucken, mördad av en av änglarna.”Senare”, konstaterar Patti Smith, ”skulle man säga att mordet vid Rolling Stones konsert vid Altamont i december utgjorde slutet på sextiotalets idealism. För mig underströk den händelsen kluvenheten hos sommaren 1969, Woodstock och Manson-kulten, hela vår förvirrade maskeradbal.”

Robert Mapplethorpe var en av de tongivande i denna maskeradbal. Med sitt förflutna som katolsk korgosse och sitt kerublika utseende var han som skapt för att bryta mot alla dogmer och konventioner. Han insisterade på att hans konst inte gick ut på att chockera för chockerandets egen skull. Men vad kan vara mer upproriskt för en före detta korgosse än att ställa ut ett självporträtt där han figurerar naken, fotograferad bakifrån med en läderpiska instoppad i anus?

Robert Mapplethorpe kämpade länge med att hitta sitt konstnärliga uttryck. När han en dag av en händelse fick låna en enkel polaroidkamera upptäckte han möjligheter som han tidigare inte hade anat. Patti Smith beskriver hur han närmade sig detta tekniska lilla underverk med nyfikenhet och respekt.

”Den fysiska handlingen”, skriver hon, ”en vridning på handleden. Det knäppande ljudet när slutaren öppnades och sedan sextio sekunders väntan för att se vad han lyckats fånga. Spontaniteten i processen passade hans temperament.”

Med polaroidkameran tog han ett kvalitetsmässigt kliv uppåt, jämfört med vad de åstadkommit tidigare tillsammans, hopträngda i en fotoautomat på Coney Island. Hon berättar hur han snabbt utvecklade ett skarpt öga för fotografi. Film var dyrt, därför måste han bli exakt, fick inte slarva. Hon blev hans första modell men också hans musa.

Så småningom lämnade han polaroiden och började använda en Hasselbladskamera. Från att ha haft skulpturer som främsta intresse började nu Mapplethorpe allt mer fokusera på levande nakna människokroppar.

De bilder som Fotografiska museet i Stockholm visar är ett urval av dessa. Hårt stiliserade, skulpturlika modeller. Nakna svarta män med väldiga könsorgan. Han lyckades reta upp många i sin samtid med det som ansågs vara pervers pornografi. Kulturamerika delades i två läger där somliga hyllade honom och andra fnyste, alternativt fördömde hans konst.

Religiösa grupper agerade för att stoppa hans utställningar. Några ansåg att Mapplethorpe gav uttryck för rasism genom att exponera svarta män på det sätt han gjorde.

Pattis och Roberts förhållande knakade allt mer i fogarna i takt med att hans konstnärskap utvecklades. Hon bildade ett rockband, fick en hit med låten Because the night medan han gav efter för den latenta homosexualitet som han bar på. Med en tolerans som framstår som helt overklig översåg hon med att han ibland prostituerade sig. De ansåg båda att det var skillnad på att ha sex för pengar och att ha det av kärlek. ”Senare”, skriver hon, ”skulle han avslöja att han hade gått över gränsen. Han hade varit tillsammans med en kille och inte gjort det för pengarna.”

Där satte hon alltså sin gräns. Det blev till slut omöjligt för henne att stanna som hans kvinna, trots att de ända fram till separationen faktiskt hade ett fungerande sexliv. Hon var lojal mot hans egenartade sexuella läggning, på gränsen till självutplåning.

”Robert var inte någon voyeur”, resonerar hon. ”Han sa alltid att han själv måste vara delaktig i de konstverk som blev resultatet av att han utövade sadomasochism, att han inte tog bilder för sensationens skull eller hade gjort det till sitt kall att hjälpa den sadomasochistiska världen att bli mer accepterad. Han tyckte inte att den borde bli accepterad och ansåg aldrig att hans sadomasochistiska värld var något för alla människor.”

Sadomasochism som folknöje, en njutning för medelklassen? Nej, då hade den säkerligen helt tappat sin lockelse för Robert Mapplethorpe. Han drogs till det förbjudna, vilket hans bilder tydligt visar.

Efter brytningen med Patti etablerade han sig i ett förhållande med den förmögne konstsamlaren Sam Wagstaff som blev hans älskare och mecenat. Hiv hade då börjat sprida sig på allvar, i de homosexuella konstnärskretsarna i USA blev det en galopperande epidemi. Bromsmediciner fanns ännu inte. Sam Wagstaff dog i aids 1987.

Två år senare avled Robert Mapplethorpe, 42 år gammal. Patti hade nyligen besökt honom.

”Jag stod där och såg på honom. Så fridfull, som ett mycket gammalt barn. Han öppnade ögonen och log. Är du redan tillbaka? Sedan somnade han igen. Alltså var min sista bild som den första. En sovande yngling insvept i ljus, en pojke som öppnade ögonen med ett igenkännande leende mot någon som aldrig hade varit en främling.”