Drygt ett år har gått sedan Sydsudan, världens nyaste land, såg dagens ljus. Det är en nation som befinner sig i djup ekonomisk kris. Oljeverksamheten står stilla på grund av en allvarlig konflikt med Sudan, den stora grannen i norr, vilket innebär att Sydsudan varje dag förlorar hundratals miljoner kronor i uteblivna oljeinkomster.
Men ännu värre än de ekonomiska bekymren är den politiska oro som råder i Sydsudan. En oro som allt som oftast yttrar sig i blodiga strider mellan löst profilerade rebeller och regeringsarmén. Detta är inte bara uttryck för naturliga födslovåndor i en ung statsbildning. Det handlar om strukturella fenomen i de traditionella politiska systemen som gör att Sydsudan i sitt nuvarande skick kanske är omöjligt att regera.

De nu pågående väpnade konflikterna i Sydsudan genereras av ett antal olika drivkrafter. Gerillan Sudan People’s Liberation Army, SPLA gick segrande ur inbördeskriget 2005. När en civil administration skulle upprättas var det angeläget att inkorporera så många gerillabefälhavare som möjligt, och dessutom lokala befäl från fiendesidan. Den nya regeringens taktik gick ut på att desarmera konflikter innan de exploderade genom att bjuda in alla till det stora politiska smörgåsbord som finansierades med oljeinkomsterna.
Men alla fick inte plats. Veteranen George Athor var ett exempel. Under kriget var han befälhavare i SPLA och för två år sedan ställde han upp i valet till guvernör i delstaten Jonglei. Han förlorade och det tolkade han som att han hade blivit snuvad på en rättmätig reträttpost. Då sammankallade han sina forna soldater och startade ett lokalt uppror. Strider följde, flera hundra människor miste livet och det slutade med att George Athor själv sköts ihjäl i slutet av sistlidna december.

Andra före detta befäl som anser sig vara bortskuffade från maktens köttgrytor har agerat på liknande sätt. Den mest ökände är Peter Gadet som under kriget ömsom slogs mot SPLA, ömsom tjänade som kommendant i samma gerilla. Efter att ha ansett sig sviken av de styrande i Sydsudan startade han för cirka ett år sedan en rebellgrupp med avsikt att störta landets regering. Återigen skördades civila offer i stor omfattning.
Men alla de i dag pågående väpnade striderna i Sydsudan har inte en klar politisk prägel. I många fall handlar det om det som i alla tider har plågat den här delen av Afrika. Nämligen boskapsstölder. Amerikanska underrättelsetjänsten CIA utfärdade redan för två år sedan en varning om att boskapsräderna i landet kan leda till regelrätta folkmord.

Nuerna, Sydsudans näst största folkgrupp hyser inom sig en väpnad enhet som kallar sig Vita Armén. Den har hotat med att helt utplåna ett grannfolk som påstås stjäla nuernas boskap i stor omfattning. Den har också sagt sig vara redo att gå i krig mot regeringen om den lägger sig i nuernas väpnade kamp för att slå vakt om sina kreatur.
Det finns de som hävdar att denna utveckling var väntad. Regeringen i den nya huvudstaden Juba försöker organisera ett centraliserat styre över människor som aldrig tidigare i historien har underkastat sig detta frivilligt. Man skulle kunna säga att en profetia om dagens politiska problem formulerades redan för 70 år sedan. Det var då den sedermera världsberömde antropologen E E Evans-Pritchard genomförde sina fältstudier bland nuerna. Han fascinerades av de långa, gängliga boskapsskötarna och beskrev deras livsstil som en ”ordnad anarki”.

I sitt mest berömda verk The Nuer, från 1940, skrev Evans-Pritchard: ”Den ordnade anarki i vilken de lever stämmer väl med deras personlighet, eftersom det är omöjligt att bo bland nuerna och föreställa sig att någon skulle kunna styra över dem…”
När Evans-Pritchard kom till nuernas land för att utföra sina fältstudier på 1930-talet noterade han att de levde i ett så kallat acefalt samhälle. Bokstavligt talat ett samhälle utan huvud, utan centraliserat ledarskap där konflikter ofta löstes med våld. Det skulle kunna leda till allmänt kaos men gjorde inte det. I stället för kaos fann Evans-Pritchard det han kallade en ordnad anarki.
Han beskrev nuerna som ytterst komplexa individer. Å ena sidan starkt våldsbenägna men samtidigt djupt demokratiska. ”En man med mycket boskap väcker avund men behandlas inte annorlunda än en man med lite boskap”, skrev han i The Nuer. ”Det finns inga herrar eller tjänare i deras samhälle, endast jämlikar som ser sig som Guds ädlaste varelser.”

Varför såg nuernas samhälle ut så här? Evans-Pritchard lanserade en teori om ekologins betydelse. Det land som nuerna befolkade översvämmades halva året av Nilen och dess biflöden, vilket gjorde permanenta byar omöjliga. Under torrperioden måste boskapen drivas till en mängd olika vattenhål varvid människor separerades. Det fanns alltså inte någon ekologisk bas för ett centraliserat ledarskap. Evans-Pritchard grubblade över vad det var som höll dem samman, vad som fick dem att definiera sig som ett folk.
Han fann att det ofta var hotet från inkräktare i regionen. När exempelvis främmande boskapstjuvar härjade gick flera små nuergrupper samman och bildade tillfälliga allianser som kunde bestå av tiotusentals individer. Men fortfarande utan något centraliserat ledarskap och det var detta som fascinerade Evans-Pritchard mest. Den allmänna teorin är ju annars att staten föds ur behovet att bilägga konflikter, hejda blodsfejder och skapa ett våldsmonopol som förbjuder annat våld i samhället.

Men så gick det inte till hos nuerna. De gick samman för att bekämpa en gemensam fiende och upplöstes sedan åter i smågrupper. Som mycket väl kunde råka i strid med varandra när väl den gemensamma fienden var oskadliggjord. Lojalitet och latent våld samexisterade.
Denna ordnade anarki fungerade ända fram till inbördeskriget som började 1983. Då fanns det förvisso en gemensam fiende, nämligen regeringen i Khartoum som ägnade sig åt ett omfattande strukturellt förtryck av hela södra Sudan. Då hade det varit på sin plats om nuerna hade kunnat mobilisera och gå samman. Men fienden låg ett steg före och utnyttjade skickligt de inneboende motsättningarna mellan olika nuergrupperingar.

I inbördeskriget som rasade mellan 1983 och 2005 skördades fler offer i interna strider i södern, än i strider mellan nord och syd. Regeringen i Khartoum finslipade en taktik som gick ut på att söndra och härska. Om inte södern i så stor   hade befolkats av människor som skydde centraliserat styre så hade denna destruktiva politik kanske inte lyckats. Det som var nuernas styrka i fredstid blev deras svaghet under kriget.
Delstaten Västra Övre Nilen kan kallas för nuernas hjärtland. Det var där olja påträffades och i mitten av 1990-talet påbörjades exploatering, mitt under pågående inbördeskrig. Gerillan SPLA ville stoppa utvinningen eftersom oljeinkomsterna skulle stärka fienden, regeringen i Khartoum. Gerillaledaren John Garang deklarerade tidigt att SPLA avsåg att attackera oljeinstallationerna.
För att förhindra detta understödde Khartoum lokala milisgrupper i regionen. De dominerades av nuer och fick i uppdrag att hålla gerillan SPLA stången. De skulle skydda oljebolagen, bland andra svenska Lundin Oil men bekämpade också varandra. Detta inte bara accepterades av Khartoum, utan till och med uppmuntrades. Den islamistiska regeringen ville ha trogna vakthundar i oljedistriktet men dessa fick också gärna bita ihjäl varandra. Det gynnade Khartoums mer långsiktiga mål.

Flera milisbefäl bytte sida flera gånger under kriget. Mest ryktbar för detta blev den ovan nämnde Peter Gadet som ena dagen tjänade Khartoum och andra dagen SPLA. Det väckte misstankar om att även gerillan SPLA tog emot stöd från ärkefienden Khartoum. Allt enligt regeringens önskan om att söndra och härska. Detta ledde till en fasansfull situation för de civila som riskerade att dödas av vilken väpnad grupp som helst.

Khartoums manipulationer och understödjande av allmänt väpnat våld innebar också slutet för det som Evans-Pritchard hade kallat en ordnad anarki. De grundläggande lojalitetsbanden mellan små nuergrupper förstördes. Inflödet av moderna vapen gjorde att gynnade grupper bland nuerna fick ett ointagligt militärt övertag. Att bygga allianser, vilket tidigare varit själva kittet i nuernas traditionella samhälle, fungerade inte längre. När freden äntligen slöts 2005 var nuernas samhälle oåterkalleligen förändrat.
Det som består är nuernas nedärvda avsky för centraliserat politiskt styre. Denna avsky delas av dinka, Sydsudans största folkgrupp som har en liknande social organisation som nuerna. Tillsammans utgör de en majoritet av landets befolkning.

Den nya regeringen måste skapa ett socialt kontrakt med landets invånare. Ett kontrakt som uppfattas som nödvändigt och förmånligt för alla parter, innefattande statens våldsmonopol och beskydd. Medborgarna måste känna att de har såväl rättigheter som skyldigheter.
Men centraliserat styre har för sydsudaneserna alltid betytt förtryck. Från turkarna – som var de första utländska herrarna – till britterna som tog över och därefter Khartoumregeringen. I dag sitter en regering i Juba och kräver lydnad av ett folk som ser lydnad som förödmjukande underkastelse.
”Blotta misstanken om en order retar upp en nuer”, skrev Evans-Pritchard. ”Han underkastar sig ingen auktoritet som kommer i konflikt med hans egna intressen och han anser sig inte vara bunden till någon”.

Detta bådar inte gott för byggandet av en fungerande nationalstat.
Inte bara olja – också boskap är en orsak till inre strider i Sydsudan. CIA har varnat för att boskapsräderna kan leda till folkmord. Bengt Nilsson tecknar en bild av det nya landet och av nuerfolket, som antropologer har beskrivit som våldsbenägna demokrater med ordnad anarki.

Bengt Nilsson
är journalist och författare med bas i Uppsala. Han har i många år rapporterat om Afrika.