Filmrecension: Smördrypande romantiskt drama

Det är svårt att göra film om musik. Fiktiva popstjärnor känns nästan aldrig trovärdiga, och musiken som ska föreställa deras hitlåtar låter oftast som något som slutade på en femteplats vid Andra chansen i Falun.

På den punkten tillhör ”Våga drömma” de lyckade undantagen. I handlingens centrum står Grace Davis, en fiktiv världsstjärna som hade sin storhetstid för typ 25 år sedan, spelad av Tracee Ellis Ross. Och Ross är perfekt som avdankad souldiva med känsligt ego - hon har skådespelartalang och sångröst nog för att bära hela filmen. Man kan tänka sig att hon har snappat upp ett och annat från sin mamma Diana Ross genom åren.

Filmens huvudperson är dock Graces personliga assistent Maggie (Dakota Johnson). Snälla, jordnära Maggie springer ärenden åt sin krävande arbetsgivare, men egentligen drömmer hon om att slå igenom som musikproducent. Och helst av allt skulle hon vilja producera ett helt nytt album med sin stora idol. Men till Maggies förskräckelse är Grace på väg att förpassas till elefantkyrkogården Las Vegas och en permanent greatest hits-show.

Maggie springer runt, äppelkindad med en kånken på ryggen, tjatar om Beatles och Carole King och drömmer om att skapa musik med äkta känslor och äkta instrument, som förändrar människors liv. Scenografin är också pepprad med lp-skivor med Marvin Gaye, Bruce Springsteen och Fleetwood Mac – för att liksom visa hur alla ÄLSKAR BRA MUSIK. Det känns lite som att manuset är skrivet av en lillgammal gymnasist på estetprogrammet.

Men kärleken till musiken känns ändå genuin, mycket tack vare det snygga soundtracket. Filmen livas också upp av birollerna. Ice Cube är underbar som pengakåt manager och det är kul när Diplo gör ett litet inhopp som dansmusikproducent och självbelåtet svin.

Problemet är bara att filmens element inte riktigt hänger ihop. Är den en söt romantisk komedi? Eller är den en underdog-historia med udd mot musikbranschens sexism och cynism? “Våga drömma” försöker vara båda samtidigt, men når inte hela vägen fram med någotdera. Det blir plågsamt uppenbart i filmens upplösning. Plötsligt förvandlas allt till ett sentimentalt familjedrama, helt utan känslomässig investering – som en stor kanna skirat smör över hela handlingen.