Cruise och Kelly McGillis i första filmen. McGillis har sin egen teori klar om varför hon inte är med i uppföljaren: "Jag är gammal, tjock och ser ut som min ålder", sade hon i en intervju 2019.
Alla i ens närhet går i spinn. Vittnar om hur de från första stund skakas om av det mulliga klockljudet, för att inte tala om de slippriga synttrummorna som ilar som vällustiga kårar längs ryggraden, samtidigt som bilder av soluppgång över ett hangarfartygsdäck möter dem i biosalongen. Och sen, Tom Cruises välbekanta nuna, som om inte alls mer än 30 år passerat. Ett ansikte man växt upp med och åldrats tillsammans med, om än utan tillgång till samma, ehrm, lyft.
Nostalgi är kanske vår allra största superkraft. En annan är vår rationaliseringsförmåga. Människan är fantastiskt bra på att förstå saker i efterhand, men urusel på att förutse slumpmässiga, oberäkneliga händelser. Jag läser just nu Nassim Nicholas Talebs ”Black swan” som infernaliskt ingående botaniserar i vår oförmåga att föreställa/förbereda oss för nyckfulla element och företeelser samtidigt som vi är experter på att efteråt förklara dem på de mest självklara sätt.
Hade till exempel någon sagt till mig att de ska göra en ny "Top gun", med Cruise, utan McGillis (förvisso högst väntat) och med i stort sett samma scener, musik och vibbar, hade jag avfärdat det som osannolikt. Nu sitter jag här, med resten av världen, och tycker att det var ju totalt självklart, därtill att den skulle se ut och spelas som den gör.
Taleb gör en annan iakttagelse. Att vara en tänkande och resonerande varelse känns ju bra, men hade människosläktet varit det redan från början hade våra förfäder blivit uppätna av lejon medan de satt på sina arslen och funderade. Och det hade inte blivit någon "Top gun" alls om vi inte fortfarande varit reaktiva och haft den här reptilhjärnan kvar i oss.
Så att filmens uttalade motto råkar vara ”tänk inte, gör bara” är ju med andra ord utsökt passande.
Det är det som motiverar hela filmen och dess upplevelse. Vår ”bara gör det”-instinkt är förlorad, ersatt av en massa ”tänk om det blir fel”-tänk, vardagsplikter och en skriande brist på tillfälle – och tillåtelse – att agera på impuls.
För skärskådar man ”Top gun: Maverick” på ett mer ingående sätt är det en helt befängd historia. Men då är det också helt poänglöst att se filmen.
Men får man som jag ståpäls inte bara av 80-talssyntar utan även stridsflygplan (fråga inte) som flyger som i tv-spel så är alltså det här en mer än fullt rimlig hysteri. Och jag kan knappt bärga mig inför vad som blir nästa osannolika, men med facit i hand givna, filmcomeback.