Denna gång är John McClane ännu mera bitter. När hans unge skyddsling till datahacker frågar honom om varför han ska vara hjälte och gång på gång utsätta sig för dödsfara utan att få minsta belöning - förutom ett kraschat äktenskap och dålig kontakt med dottern - säger han trött att ingen annan gör det.
Nej, men var skulle man hitta en man som är så nära Superman man kan komma utan superkrafter? När allt annat prövats är det denne ensamvarg som måste rädda nationen när USA är utsatt för en kraftig attack. Några terrorister har hackat sig in på de stora datasystemen och slår ut ett efter ett av de viktiga funktionerna inom infrastrukturen.

Eftersom det är svårt att hitta politiskt korrekta skurkar får det bli en intern variant denna gång, en frustrerad före detta dataexpert som vill hämnas för att ingen uppskattat honom efter förtjänst. Bra spelad av Timothy Olyphant.
Filmen är ganska förväntad i upplägget om man sett föregångarna. Det är mest storleken på insatserna som ökat än mer. Hela filmen är en enda uppvisning i effekter och stunts. Det gör man också bra, inget snack om det. Det är som ett nöjesfält utan hämningar och andningspauser. Det smäller, kraschar, exploderar smattrar och viner så gott som oavbrutet. Det är maffigt storslaget och fyllt med häftiga vändningar. Imponerande mycket gjort utan dataanimering dessutom.

Om katten har nio liv så har McClane minst nittio. Det är alltså som vanligt en modern saga även om den bålde riddaren är ganska så solkig. Willis håller dock måttet och ser ut att vara i form för en femte film också. Han har karisma även om det här inte är en av hans bästa insatser - inte sämsta heller förresten.

Dialogen är dock ovanligt platt för att vara Die Hard, det blir som bäst bara: "Wow, hur kunde du skjuta ned helikoptern med en bil? Jag hade inga kulor kvar."
Annars är det precis som på nöjesfält. Man blir ganska övermätt efter ett tag.
Slutscenen där han slåss med en jättelastbil mot ett stridsflygplan förlåter dock mycket.