Korniga bilder av havsstränder. En röst berättar myten om Orfeus och Eurydike ...
En svart ruta. En telefonsignal. En röst på franska som säger: ”hej, det är jag”. Tystnad. ”varför ringer du nu?” ”Jag har just kommit ut ur fängelset och behöver få ihop mitt liv”.

Dokumentärfilmerna tar en allt större plats även på bioduken. De senaste åren har det skett en stark förskjutning åt det hållet, även om det förstås fortfarande är en liten del av det totala utbudet. Inte minst beror det på att dokumentärerna har utvecklats i mer konstnärlig riktning, ta bara succén Sugar Man som exempel.
Mia Engbergs nya film är ett bra exempel på det. Närmast liknar den riktningar inom litteraturen där författaren själv är huvudperson, i en självutlämnande berättelse som berör genom både sin särart och sin allmängiltighet inför livets villkor. En hel del – samtalen bland annat – består av ren fiktion också, viktigt att komma ihåg när man ser filmen.

Här handlar det om att Mia Engberg blir uppringd av en gammal kärlek, en man som bara försvann ur hennes liv för länge sedan och från vilken hon sedan inte hört ett ord. Han berättar nu historien om sitt liv sedan dess, ett brutalt och hårt liv som narkoman, langare och våldsman. Om ett mycket tufft liv i fängelse. Nu försöker han genom hennes minnen från deras tid tillsammans återskapa sin egen person. Mia är tveksam men deras fortsatta samtal väcker viktiga minnen till liv även hos henne, inte bara från deras gemensamma tid utan även från barndom och uppväxt.

I berättelsen vävs också in historien om den unga, då bara 19 år gamla – jämngammal med Mia – franska ”terroristen” Florence Rey som dömdes för att 1994 i samband med upploppen i Paris ha orsakat fem människors död – åklagaren yrkade på dödsstraff – och får genom henne perspektiv på samhälle, politik och liv. Det ger en extra dimension som lyfter filmen.
Det behövs egentligen inte, för Mia Engbergs berättarteknik fascinerar och fångar in betraktaren. Blandningen av stillbilder, journalfilmer och egna filmer (från Super 8, mobil, 16 millimeters-film och tv), med suggestiv och vacker musik i bakgrunden räcker långt.

För Mia Engberg blir detta en berättelse om solidaritet, eller det som borde vara det. Klassperspektivet är starkt. För några år sedan skapade Engberg debatt genom att producera feministisk porr finansierad med statligt filmstöd i projektet Dirty Diaries. Hon visar återigen både mod och konstnärlig integritet i en stark filmberättelse.
Belleville Baby då? Ja, det är den gemensamma katten som Mia Engberg och den okända rösten hade tillsammans, och också en symbol för det förflutna. En katt har ju som bekant nio
liv ...