Vartefter människan kartlade kontinenterna försvann till stor del deras funktion som fantasieggande. Nu står världshaven och rymden snart inför samma öde. Och på samma sätt som djungeln och djuphavsgravarna fått bilda metaforer även till våra inre universum (och som metaforer för Livet självt) har rymden fått göra detsamma: ta bara Stanley Kubricks 2001 – Ett rymdäventyr och Andrej Tarkovskijs Solaris (George Clooney var för resten med i nyinspelningen av den). Dit har också Ridley Scotts Alienfilmer sällat sig liksom Tom Cruise i Oblivion. Wall-E kan väl också räknas dit.

Nya biosuccén Gravity har också den en tydlig existentiell dimension. Den oändliga rymden är en bra relief till människans förment obotliga själsliga ensamhet.

Några amerikanska astronauter håller på att packa ihop i rymden för att åka hem. Något går fel och kommunikationen med Houston klappar ihop. Samtidigt kommer en mängd rymdskrot farande och slår sönder deras farkost. Två av dem far vidare i hopp om att hitta en annan rymdstation ...

Om Alien var rymdskräck på hög nivå så är denna en plåga för vem som helst med både klaustrofobi och agorafobi. Känslan av att vara helt ensam i oändligheten är grymt skrämmande. När är det dags att ge upp i en förmodad helt hopplös situation?

Sandra Bullock är suverän som forskaren Ryan Stone, till en början paniskt skräckslagen inför vad som händer. I den situationen får man som åskådare en tråkig smak i munnen: jaha, ska det här bli ytterligare en film där manlig hjälte räddar hysterisk kvinna? Nog för att George Clooney är sedvanligt skön och cool, men ändå. Nu blir det som tur är inte alls någon sådan schablon. Mer ska inte avslöjas om hur det går. Lite extra roligt för oss som uppnådde myndighetsåldern för ett antal år sedan med två huvudpersoner runt femtio.

Bullock är i bild i stort sett hela filmen och hon håller för det. Då tävlar hon ändå mot oändligt vackra rymdvyer och teknikporr. Effektmakarna har haft sedvanlig julafton och det händer hur mycket som helst, med en kusligt realistisk touch. Lite speciellt är att all teknik verkar så bräcklig och primitiv därute, som en rostig ubåt i världshaven ungefär.

Men kvar i minnet är ändå främst känslan av människans utsatthet. I rymden kan verkligen ingen höra dig skrika, speciellt inte sedan all kommunikation upphört med basen. Hjälplösheten är så fysiskt påtaglig när man ser filmen. Alfonso Cuarón har tidigare gjort originella filmer som Children of men och Din morsa också. Här visar att han behärskar en helt annan genre minst lika bra.

Filmtiteln Gravity är också mycket bra vald. Dels kämpar astronauterna hela tiden mot tyngdkraften, eller bristen på den, dels är den ett bra uttryck för det som håller oss i gång. Vi behöver alla en tyngdpunkt att förhålla oss till.