Megamind är ännu en historia om en ond person som egentligen visar sig vara god (vilket påminner om en annan datoranimerad film från i år, Dumma mej).
Superskurken Megamind lyckas i filmens början förinta sin evige fiende, superhjälten Metro Man. Megamind ångrar sig då människor blir ledsna av dådet, och utan rival saknar han dessutom livsuppgift. Han skapar därför en ny fiende, Titan, som dock missbrukar sina krafter och vill förstöra världen. Den enda som kan stoppa honom är Megamind, som nu måste försöka göra gott.
Filmen bjuder på snygga 3D-effekter och en ibland kul dialog, men är ofta mer irriterande än underhållande. Tempot är hysteriskt, och det är lika bullrigt och gapigt som i många andra Dreamworksfilmer som Madagaskar och Hajar som hajar.

På många sätt är det här en enda stor drift med superhjältegenren. Megamind skrattar sataniskt, använder en ”dödsstråle” som vapen och har en sidekick med namnet Hejduk. Här finns också en massa blinkningar till framför allt den första Stålmannen-filmen.
Ibland är det fyndigt men det är inte direkt nytt att driva med den här genren, det har bland annat gjorts i den mer charmiga animerade filmen Superhjältarna. Men så var det också Dreamworks mer sofistikerade konkurrent Pixar (Toy story, Hitta Nemo, Upp) som låg bakom den.
Det är också lustigt att en film som uppenbarligen vill vara hipp och modern måste innehålla det urgamla inslaget med att huvudpersonen ska rädda den kvinnliga hjältinnan i en nödsituation.