Genren ”homeinvading” finns i lika många färger och smaker som de flesta andra genrefilmer. Holländaren Alex van Warmerdam hittar dock sin egen variant i sin film ”Borgman”. Visst finns här beröringspunkter med regissörer som Luis Bunuel och Michael Haneke – och även Giorgios Lanthimos, men hans ”Dogtooth” handlade ju egentligen om motsatsen till ett invaderat hem, där barrikaderade sig snarare familjen bakom murar.

Här startar den onda sagan – inte för inte har Alex van Warmerdam gjort en nytolkning av Hans & Greta i sin film ”Grimm” 2003 – med något som liknar en gammal hederlig vampyrdödarscen: pålar vässas, en präst läser mässan och ”bönderna” rycker ut. De finner några luffare som bor i hålor under jorden men dessa rymmer iväg. Det är dock nutid och en stund efteråt knackar en av luffarna på ett överklasshem och frågar om han får ta ett bad, ”han känner sig så smutsig”. Mannen i huset kastar dock brutalt ut honom. Om det är som en kompensation eller något annat, men hustrun släpper in honom och gömmer honom i huset. Hans namn är Camiel Borgman. Och ingen som ser filmen kommer säkert att släppa in någon liknande i sitt hem.

Borgman och olika kumpaner som dyker upp som ett slags gubbar ur lådan – låt vara att hälften är kvinnor – och sprider vartefter elände omkring sig. Till en början är Borgman mest en katalysator och det känns främst som om Alex van Warmerdam är ute efter att göra en psykologisk thriller med subtila förtecken. Hustrun hävdar till en början att ”detta är straffet för att vi var för lyckliga” men det blir allt svårare att tro på då död och skövling eskalerar.

Artikelbild

| Överklasskvinnan Marina (Hadewych Minis) försöker hjälpa en medmänniska i nöd, men får betala dyrt för sin aningslöshet.

Det hela skildras ganska känslofritt, snararast nästan en slags byråkratisk och ödesmättad historia. Det lidelsefria hantverket blir mer skrämmande än vilken skräckfilm som helst, laddad med effekter.

Det är fascinerande emellanåt och uppfriskande att se filmer som man inte har en aning om vart de är på väg. Där kvalar ”Borgman” in med full fart. Man sitter med andan i halsen och beredd på vad som helst. Samtidigt är det en berättelse som låter sig tolkas på många sätt. Det är samtidigt en styrka och en svaghet. Bra för hjärncellerna men anings irriterande att inte hitta in helt i hur Alex van Warmerdam har tänkt.

Det är dock inget man tänker så mycket på när man ser filmen. Här finns en hel del referenser både till folksagor och till konst av olika slag, det är bara att hålla ögonen öppna och ta in. Man går garanterat konfunderad ifrån visningen.