Läs dessa ord noga. Det här kan nämligen vara det snällaste någon filmkritiker har skrivit om en Åsa-Nisse-film hittills.
Under flera decennier var ju själva namnet Åsa-Nisse synonymt med usel film. Den skojfriske smålänningen med plåtig röst fick blodet att koka hos den äldre sortens filmredaktörer, de som stank cigarrök, bar fluga och hatade den plirande idioten från Knohult lika passionerat som de älskade att analysera sönder Federico Fellinis komplicerade förhållande till den jungianska psykologin.
För dessa klassiska cineaster var Åsa-Nisse helt enkelt en symbol för den obildade och buskisälskande allmogen, ett opium för en lättroad, eller kanske snarare lättlurad, allmänhet.

Fyrtiotvå långa år efter att den senaste Åsa-Nisse-filmen fick premiär har nu alltså Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar grävt fram Nils Nilsson från åsen igen, den här gången gestaltad av Kjell ”Jag gör vad som helst för pengar” Bergqvist.
Borde tvåfaldigt Guldbaggebelönade Bergqvist skämmas för detta? Kommer Henrik Dorsins strålande karriär att kraschlanda i och med det här?
Nej, jag är övertygad om att det inte blir så. Åsa-Nisse – wälkom to Knohult är nämligen betydligt vettigare som filmprojekt än exempelvis Göta Kanal-uppföljarna, Tre Solar och andra filmiska spottkoppar de senaste åren.
Till att börja med så känns det ju fullständigt surrealistiskt att se en film förlagd till 2010-talet där skådespelarna säger ”tjyv” i stället för tjuv och använder sig av ett kraftuttryck som ”Vad ända in i Kapernaums katakomber!”
Här kastas biobesökaren 50 år bakåt, till en tid då kvinnorna var riviga, papiljottprydda käringar i köket medan karlarna var ute på tjuvjakt med fickpluntan närmast hjärtat.

Samtidigt, och det är det som gör den nya Åsa-Nisse-filmen så intressant, så ansluter sig Dorsin och Ulvshammar till en mycket osvensk humortradition, nämligen den Mel Brooks- och Zucker-inspirerade crazyparodin. Tänk Det våras för sheriffen och Titta vi flyger så förstår ni.
Den ena scenen efter den andra skenar i väg och landar i en hejdlös drift med helt andra filmgenrer eller klichéer. Det är nästan så att man tror att nyligen hädangångna Leslie Nielsen plötsligt ska komma promenerande på den småländska åsen.
I stället får vi nöja oss med den svenska skådespelar- och humoreliten som bräker på töntsmåländska eller grötig skånska. Det är tänkt att vara fånigt och fånigt är precis vad det är.
”Kanske tyckte ni att filmen var lite si och så? Det skiter vi i!” sjunger Knohultsborna i slutet och de sammanfattar därmed attityden från männen bakom Åsa-Nisse-filmerna, att den ska vara ett långfinger framför plytet på alla elitistiska förståsigpåare.
Jag tycker att den här filmen är ganska skojig emellanåt, rätt så vågad och smått unik. Den är en godkänd filmsatsning helt enkelt.
Den åsikten får förmodligen Åsa-Nisses skapare, nazisten Stig Cederholm, att rotera i sin småländska grav. Det kan han gott få göra.