Forskare vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala var först i världen med att förmå genmanipulerade bakterier att framställa spindeltråd i ett provrör 2006. Sedan dess har biotekniker världen över diskuterat möjligheten att någon gång i framtiden använda spindelväv som material till mänskliga reservdelar.

Efter att ha sett filmen The Amazing Spider-Man önskar man att biologerna kunde lägga ned alla sådana planer. Kombinationen spindel och människa tycks nämligen mest leda till trubbel.

Regissören Marc Webb (passande namn, eller hur?) har valt att skildra Peter Parker som en tafatt tönt till tonåring. Den 28-årige titelrollsinnehavaren Andrew Garfield har också ett så pass valpigt utseende att han otroligt nog kan passera för en 17-åring. Det räcker med att han åker lite rullbräda och drar på sig en munkjacka.

En dag börjar denna hackkyckling från high school nysta i sin försvunna faders mystiska förflutna och han hittar forskningsrön som leder honom rakt in i den vetenskapliga disciplinen ”genetik över artgränserna”. Innan han vet ordet av så blir han också själv det främsta, levande exemplet på vad sådan forskning kan leda till: en människa med spindelegenskaper.

Många frågar sig säkert varför Hollywood väljer att veva om historien om Spider-
Man från början igen, inte minst med tanke på att den senaste filmtrilogin om den spandexklädde hjälten avslutades så sent som 2007.

Svaret är förstås att berättelsen är så slitstark i sig. Det är dessutom i samband med att en superhjälte upptäcker sina övernaturliga krafter som de roligaste scenerna kan spelas in. Peter Parker råkar förstöra det mesta omkring sig innan han lär sig att bemästra sin oerhörda styrka och vighet.

Att vi har sett och hört det mesta förut spelar mindre roll när utförandet är så pass bra som i The Amazing Spider-Man. Det här filmäventyret innehåller faktiskt allt man kan begära av en superhjältefilm: spänning, humor, romantik, skönhet, självdistans och ögonbedövande specialeffekter.

Det enda som egentligen saknas är existentiella djupsinnigheter om människans plats i biologin, men sådant får man ta del av på annat håll.

Glädjande nog så använder sig filmproducenterna av den i många andra sammanhang överskattade 3D-tekniken på ett förtjänstfullt sätt, nämligen sparsmakat men effektivt. Ofta är den så vilsam att man glömmer bort att den finns där, andra gånger hamnar skräckinjagande objekt i knäet med full kraft.

När Spindelmannen hoppar från byggnad till byggnad blir det också till en hisnande form av parkour där akrobatik, vajereffekter och datoranimering vävs samman till en sömlös enhet. Klippningen, bildkompositionerna och musiken är dessutom så växlingsrik att fascinationen för fasadklättraren aldrig riktigt släpper.

Inte minst så är The Amazing Spider-Man en utmärkt introduktion för en ny generation som vill stifta bekantskap med en av historiens mest älskade superhjältar.