Jaktlaget samlas för att ordna drevet och skjutpositionerna. Årets största begivenhet i övre Norrland, älgjakten drar igång. Det är förväntan och spänning i luften, solen skiner. Klipp. En flicka springer för livet, jagad av någon eller något vi inte ser. . .

Kjell Sundvall fortsätter att både demonisera och exotisera begreppet ”Norrland”, ett lite diffust fenomen som geografiskt upptar större delen av Sveriges yta. Men inte på film, där är det just som i det Överkalix som Jägarna utspelas i.
Regissören Kjell Sundvall tog femton år på sig att göra en uppföljare till den stora både publik- och kritikersuccén Jägarna. Det är förståeligt att han och filmbolaget drog sig i det längsta, det kan inte ha varit lätt att känna att man nu hade en lika stark historia som i den första filmen. I den fanns så mycket: brödra-kärlek och -strid, kvinnohat och främlingsfientlighet, svensk glesbygd som gjord för ett amerikanskt filmberättande samt en riktigt bra historia.

Riktigt så är det inte denna gång och jag skulle möjligen ha gett rådet att vänta ännu längre efter att ha läst manuset. Historien handlar om hur polisen Erik (Rolf Lassgård), motvilligt beordrad, än en gång kommer till de forna hemtrakterna - där han inte har varit sedan förra filmen slutade - för att lösa ett mycket komplicerat mord; vem som helst av det stora jaktlaget kan i princip vara skyldig och här håller man ihop.

Erik har också mycket i ”bagaget” vad det gäller dåligt samvete sedan sist. Han stack ju tillbaka  till Stockholm direkt efter att han bror sprängt sig. Det visade sig att brodern efterlämnade en son, Peter (Kim Tjärnström), som nu hunnit bli en känslig tonåring. Denne har uppfostrats av sin mamma (Annika Nordin) och en lokal polis, Torsten (Peter Stormare). Personer och relationer kommer snabbt på kollisionskurs, särskilt vartefter som misstankarna börjar pyra.
Där historien inte riktigt fyller ut lägger Sundvall in natursköna vyer, värdiga en turistbroschyr. . .

Berättandet är inte lika tätt som i första filmen och logiken haltar en del i uppklarandet. Behållningen ligger främst i att se ett par så uppfyllande skådespelare tampas mot varandra: Peter Stormare och Rolf Lassgård är två av detta landets främsta och de får de visa upp här. Fast det blir lite mycket av det hela, paret tar upp stort utrymme och det blir några svängar för många av samma sak. Polisen spelad av Lo Kauupi hade gärna kunnat få ta större plats.
Miljöerna och de förment annorlunda sociala systemen och människorna som lever här lyfter filmen. Sedan är det en annan sak om det verkligen är så annorlunda där uppe, eller om Sundvall mest håller liv i en på film gångbar syn. Men här är dock inte nordmännen enbart inbundna och tysta, det är ett starkt känslosamt drama som utspelas.
Tyvärr är Jägarna 2 en typisk uppföljare. Det är hygglig thriller och emellanåt bra drama men ibland inte mer än medelmåttig, och i vissa stunder, aningen seg spänningsfilm.