Men först, det verkar inte vara så mycket att hoppas på av den svenska produktionen ännu. Det är talande nog att den mest sedda svenska filmen 2016 var ”Hundraettåringen som smet från notan och försvann”. Och den gick upp på julen så rekordet kom på en vecka. Det finns en marknad för svenska komedier därute, men de mest begåvade verkar inte vilja ta tag i detta – för populistiskt månne – eller satsar på tv-serier. Amanda Kernells ”Sameblod' lovar gott ändå.
Vill man hitta trender annars för 2017 – och trender hittar man alltid om man vill – så finns det förstås en som går igen: kärlek, och gärna i komplicerade former i strid mot förstockade konventioner. Över rasgränserna blir det i både "Loving", om hur förhållandet mellan en svart kvinna och en vit man sätter stopp för rasistiska äktenskapslagar i 60-talets Virginia, och i "A united kingdom" om den botswanske prinsen Seretse Khama gifte sig med den vita brittiskan Ruth Williams på 40-talet. Kanske hamnar inspelningen av ”Skönheten och odjuret” med Emma Watson i samma breda genre. Och "Fifty shades darker" eller ”La la land” och ”Moonlight”om man vill ha det lite mjukare. Svenska Erika Linder finns med i en huvudroll i passiosndramat "Below her mouth".
Starka kvinnor blir det en hel del också, inte bara i ”Wonderwoman”. Nasa-tjejerna i "Dolda tillgångar" och det ugandiska schackgeniet Phiona Mutesi i Mira Nairs "Queen of Katwe" samt Natalie Portmans Jackie Kennedy-porträtt i "Jackie" är lite av superkvinnor de med. Alicia Vikander kanske får vittring på ännu en Oscar med kostymdramat ”Tulpanfeber”, kärlek i skuggan av en finansbubbla på 1600-talet. Mer från samma århundrande: det kan låta lite udda, men eftersom det är Martin Scorsese så kan även förföljelse av katoliker i Japan låta mycket intressant.
Lite äventyr på det då. Johnny Depp återkommer som kapten Sparrow i en ny ”Pirates of the Caribbean”, Noomi Rapace möter skräcken i världsrymden i ”Alien: Covenant”.
Mängder av superhjältar blir det säkert också, men inget jag längtar efter för egen del. Möjligen klarar jag mig även utan den senaste upplagan av eviga King Kong: han är själv större än någon sin i ”Skull Island” men påfyllningen av övriga monster bådar inte så gott.
Men, inget snack, den gamla devisen ”film är bäst på bio ” står sig. Och den nya biomomsen verkar inte ge höjda biljettpriser heller så långt.