Varför är det så svårt att göra ett riktigt lyckat program om film på tv? Materialet är ju förstås som gjort för mediet, inte minst om man jämför med till exempel radio. Ändå känns numera nedlagda långköraren ”Kino” i P1 som överlägset det som tv åstadkommer. Man tycks ju heller inte ge det hela chansen, redan efter sex program avslutar man ”Babel Bio”. Okej, det fick aldrig riktigt till sin form och tanken var tydligen att det inte skulle bli mer än så från början. Men varför? Jag minns program redan från tiden med Gunnar Oldin i barndomen som lyckades väcka mitt djupare intresse för film. Lägg till namn som Torsten Jungstedt och naturligtvis mästaren Nils Petter Sundgren. Och, ja, det var bättre förr, åtminstone här.
*
Likaväl som man i USA ständigt pratar om att skriva The Great American Novel så har vi i Sverige en längtan efter Den Stora Svenska Filmen. Det märks tydligt när man kollar in listan över de mest sedda filmerna de senaste 50 åren. Boksuccén ”En man som heter Ove” som film gick direkt upp till femte plats på ett par månader. Det på en lista som annars mest stavas Lasse Åberg och Astrid Lindgren, tre filmer vardera. Det är roligt, den filmen står sig och bjuder på en hel del tänkvärt. Inte minst visar den stora framgången – en och en halv miljon besökare på två månader - att det finns en publik som är villig att gå på svensk film, även om den inte lika gärna går på bidragsdrivna agendasatta skapelser.
*
Roligt i veckan att mångsidiga stjärnskottet Alicia Vikander fick en Oscarsgubbe, det är hon värd. Den lär väl etablera henne ordentligt i den internationella filmindustrin. Baksidan är väl att hon blir som våra hockeyexporter till NHL – eller varför inte Zlatan – att vi inte får se henne på hemmaplan. Det kändes så tydligt efter ”Hotell” att hon hade mycket att ge här. Men det kanske kommer senare.