"Peter och draken Elliott" är en sagolik äventyrsfilm med hjärtat på rätt ställe. Men det är synd att biopubliken inte kan välja bort den svenska dubbningen.
Disneys familjeäventyr "Peter och draken Elliott" från 1977 plockas sönder med elak precision på under 16 minuter av CinemaSins, en Youtube-kanal som pekar ut logiska tankevurpor och konstiga detaljer i populära filmer. Det blir spännande att se ifall de någon gång tar sig an den här nyinspelningen, och hur många synder den i så fall gör sig skyldig till.
Jag kan nämna en, och den kommer knappast att uppmärksammas utanför Sverige. I allmänhet har kvaliteten på svensk röstsättning av film blivit bättre på senare år. "Peter och draken Elliott" hör till undantagen, och tyvärr kan man inte välja att se filmen med originalröster.
Men man får bortse från det minustecknet om man inte vill missa det här finstämda familjeäventyret med hjärtat på rätt ställe.
Regissören David Lowerys film påminner nämligen på flera sätt om barnfilmsfullträffar som "E.T." och "Järnjätten", men utan de filmernas otäcka inslag. Inledningen är närmast hämtad från sagornas värld, med en femåring som förlorar sina föräldrar i en olycka och sedan jagas av vargar i en djup skog innan han får undsättning av oväntat slag.
Sex år senare hittas den nu 11-årige Peter av en slump. Snart avslöjas också hans räddare, en grön drake med en lekfull jyckes kynne. Den främmande figuren delar in samhället i två grupper – de som värnar drakens väl och ve, och de som ser den som ett hot.
Ibland skruvar Lowery lite för generöst på gråtkranarna. Men det vägs upp av makalösa naturbilder, ypperliga effekter och ett fint komponerat soundtrack med artister som Bonnie Prince Billy, The Lumineers, Bosque Brown och Leonard Cohen. Skådespeleriet är nedtonat, särskilt imponerar Oages Fegley och Oona Laurence i rollerna som barnen Peter och Natalie.
Det finns en försonande stämning i "Peter och draken Elliott". Här finns inga riktigt onda människor, bara rädda sådana. Det är ett budskap som är värt att begrunda.