Egentligen räcker det med att visa Provence i all sin skönhet för att det ska bli en sevärd film. Lägger man sedan till en motsträvig kärlekshistoria med udda karaktärer, ja, så har man kommit långt. Särskilt när de är truligt så charmiga som här.
Virginie Efira spelar tvåbarnsmamman Louise Legrand, en nybliven änka som smått uppgivet försöker hålla i gång sin döde makes päronodling, samt det mesta annat på den vykortsvackra gård på franska landsbygden där hon bor med sina barn.
En dag råkar hon med sin slitna Volvo köra på en lite planlöst vandrande man vid namn Pierre. Trots att han verkar ganska hel tar hon med honom hem för omplåstring. Tja, vad händer. ..
Det är lite av en gammaldags kärleksroman över detta, ett namn som författaren Sigge Stark kommer osökt farande. Naturligtvis hotas Louise av ekonomisk katastrof, en girig granne vill ta över gården OCH dessutom gifta sig med henne. Men hon väljer sin egen väg.
Mycket är förutsägbart men det fungerar. Inte minst för att Pierre har Aspergers syndrom, något som skildras med värme och förståelse. Som hans pappa säger: ”han ljuger inte och bryr sig inte om pengar. Han är mycket ovanlig”. Inte minst gör hans nitiska ompysslande av gården att den får sin välbehövliga nystart.
Det finns en nykter vardaglighet som faktiskt lyfter berättelsen och gör den mer autentisk än den pastorala filmtiteln antyder. Lägg till en del humor och man får en film som utan att vara märkvärdig bjuder på en del livshopp och värme. Éric Besnard har gjort en feelgood med god päronsmak.