Efter UNT:s uppmärksammade artikelserie om psykiatrin kommer Ahang Bashis dokumentär som beställd. Här skildrar hon med närgången kamera sin egen depression och panikångest. Trots att hon rent intellektuellt kan se att hennes liv är ganska bra får hon allt oftare långa och ihållande nedgångar i humöret. Hon börjar dokumentera sitt liv och sina behandlingar för att inte minst själv få en bättre förståelse om vad som händer.
Vi kommer både henne och henens närstående hudnära. Här finns de förtroliga samtalen, sammanbrotten, psykakuten och gruppterapin.
I just Ahang Bashis fall kan mycket knytas till migrationen. Hennes familj flyr från Iran till Sverige när hon är under tre år. Sedan dess har familjen strävat efter att få till ett bra liv i det nya landet och det har sällan talats spå mycket om vad som hände. Nu kommer det upp till ytan, och eftersom det grundlades i så tidig ålder är det otydliga kopplingar till den tiden till att börja med.
Vartefter lossnar det ändå. Hennes föräldrar och syskon ställer upp oväntat öppet och man förstår att hon haft en kärleksfull uppväxt. Ändå har det inte räckt, vilket förstås plågar dem.
Det är en genomgående stark och oväntat utlämnande berättelse. Främst kan jag tänka mig att den fyller en funktion för de som är i en liknande situation och ett sätt att avdramatisera ett psykiskt tillstånd.
Om det sedan är en film som gör sig bäst på bio är en annan sak. Självklart är närvaron bäst där men jag kan tänka mig att den med tv når många fler. Hur som helst har Ahang Bashi gjort en beundransvärd insats och en minnesvärd film.