I tretton år har den hårt arbetande hushållerskan Val (spelad av den i Brasilien mycket kända Regina Casé) varit anställd hos en välbeställd familj ur den brasilianska övre medelklassen i São Paulo. Hon har tagit hand om det mesta, inklusive barnen, och blivit något av en extramamma åt dem. Som det verkar emellanåt snarare den främsta mamman. Samtidigt har hon lämnat sin egen dotter i hemtrakten, i Pernambuco, det fattiga nordöstra hörnet av landet, där hon uppfostras av släktingar. Nu kommer Jéssica på besök och hon är en helt en annan generation och tänker inte ta den skit som mamman tvingats göra. Val hamnar mitt emellan. ..
I flera scener är det som att se ”Herrskap och tjänstefolk” eller en nutida version av ”Downton Abbey”. Klassgränserna är knivskarpa och Val vet sin plats, även när hon blir omnämnd som ”en i familjen”. Hon är varmhjärtad och älskar de barn hon är anställd för att ta hand om, särskilt Fabinho som är ungefär lika gammal som hennes dotter.. Hon ”vet sin plats” och blir både rädd och omskakad av det jämställda sätt som Jéssica har, och tar för givet. Den senare tänker utbilda sig till arkitekt och har lättare att diskutera detta med ”herrskapet” än med mamman. Val är van med att vara osynlig och inte kräva något. Hon är också aningen naiv och har också en låg utbildning vilket dottern stundtals känner förakt för.
Det blir många hjärtskärande stunder. Det startar redan på flygplatsen där Val överöser den svala och distanserade med ömhetsbetygelser. Vartefter börjar Jéssica behandla sin mamma som tjänstefolk hon också och äter med hennes arbetsgivare i stället, till husfruns illa dolda förtret. Mor och dotter blir alltmer främmande för varandra.
Anna Muylaert berättar i en vardaglig ton där man emellanåt kan känna snudd på en dokumentär känsla, bland annat helt utan pålagd musik. De inblandade känns verkliga och universella, även om de spetsats till här och var. Val spelas fantastiskt av Regina Casé som verkligen lyckas gestalta både skuldkänslorna – och inte minst sorgen - som Val har för att hon lämnat dottern, och hur hon helt anammat klassperspektiven. Övriga kan bli anings klichéfyllda någon gång, men inte så det stör.
Regissören har gjort en stark berättelse som griper tag från första stund, skickligt bildsatt också. Vals vånda blir vår.
Är det detta samhälle som låglöneivrarna och rut-fanatikerna vill ha? Jag betackar mig.
Filmen vann publikens pris på Berlin Film Festival 2015.