Fortfarande är begreppet ”Afrika” för många av oss synonymt med antingen elände, krig och svält eller savanner med vilda djur. Eller både och. En anings förminskande av en kontinent som lätt sväljer både Europa och USA inom sin enorma landmassa kan man väl säga. För att inte prata om folkmängden.
Efter alla rapporter om katastrofer är det skönt att få en motbild. Inte för att den går in och säger emot men för att den ger hopp OCH visar fram många av de artister som finns i den musikaliska revolution som pågår just nu. Musiken och dess utövare vittnar också ett uttryck för den dramatiska samhällsutveckling som pågår över hela kontinenten med allt vad det innebär av minskad fattigdom, ökande inkomstklyftor, sekularisering och konflikter mellan tradition och modernitet.
Filmarna Lamin Daniel Jadama, Lars Lovén, Göran Hugo Olsson & Tobias Janson som också stod bakom ”The Black Power Mixtape” och ”Om våld”. Här blandar de ganska konventionellt intervjuer med musikaliska framträdanden. Det gör inte at sprängkraften i filmen blir mindre. Det är en riktigt skön känsla i att se och höra alla dessa musikanter prata om sitt skapande och vad det betyder. ”Fonko” måste vara en guldgruva för en svart självkänsla, särskilt i dessa nyrasistiska tider.
För ett mer ovant öra låter en hel del som hiphopen i västvärlden. Men vi får lära oss: afrobeats, kuduro och azonto är klubbmusik byggd på traditionella rytmer och har blivit identitetsbärande för en hel generation. ”Fonko” visar upp en mängd nya namn som bara väntar på att få slå igenom för en publik utanför de nu gängse scenerna, DJ Clock, DJ Mlungu, Mafiklzozo, Zinja Hlungwani, DJ Sbu och Dirty Parafifin är några. Mer etablerade som till exempel Neneh Cherry kommer också till tals.
Det gör inte minst giganten Fela Kuti också. Genom filmen hör man rösten av denne, en av kontinentens största musikaliska ikoner och politiska aktivister, via tidigare inspelade intervjuer som till viss del aldrig tidigare visats.
För många år sedan sjöng Pugh Rogefeldt att ”Vi har stulit en guldgruva” och menade blues, jazz och rock, svart musik från början som sedan exploaterats (och förstås, även utvecklats) av vita musiker. Får se hur länge det dröjer innan de här stilarna blir stora med andra artister utanför Afrika. Fast det är delvis andra tider nu och det är svårare att bara stjäla musiken.
För alla musikintresserade är det ett måste med filmen.