Johan Rheborg och Robert Gustavsson har roat och oroat som det såta paret Morran & Tobias i ett antal korta sketcher på tv. De har tagit sina socialt havererade figurer så långt det går i misär och naiv livskunskap så långt det går. Trodde jag. Men jag hade heller aldrig tänkt tanken att man skulle få veta mer om deras liv och bakgrund. Så det var med viss bävan jag bänkade mig för en hel långfilm.
Och, jag är lite kluven. Likt de flesta komiska upplägg är steget från det korta formatet till det långa en svår uppgift. Här ska man då göra en sammanhängande historia, något som driver det hela framåt. Särskilt knepigt då man även här valt att så gott som enbart fokusera på de två huvudpersonerna, övriga skådespelare är ett mycket ovanligt minimum. Det är också så de verkar vilja ha det, allt som skulle kunna få till stånd en separation mellan dem kväses snabbt
Det märks att Rheborg och Gustavsson älskar sina figurer. Morran är en oerhörd karikatyr på en socialt utslagen och lite intellektuellt handikappad figur med stort hjärta. Och då främst för sin ännu hemmaboende son Tobias, en mambo i kvadrat med säkert lika många bokstavskombinationer som alfabetet är långt, med en ådra för teknik, eller rättare sagt en vilja att kunna den. Han provar sig fram med oftast katastrofalt resultat.
Det är inget tvivel om att paret haft mycket roligt under inspelningarna. Det är också ett snudd på under att de överlevt sina eskapader á lá Jackass, låt vara light. Mycket av skämten går också ut på äckel och anti, något av Sacha Baron Cohen. Här finns många scener som får det att vända sig i magen. Det är som att de gett sig den på att flytta alla gränser som finns för komedi.
Vad skrattar vi åt egentligen då? Om vi gör det, det gäller ju inte alla. Är det två lindrigt begåvade "white trash" - karaktärer som ställer till det för sig, eller är det en bucklig skrattspegel över oss alla? Även Morran & Tobias vill ju vara moderna och nutida, så gott de nu förstår. Är det för att de fortfarande bär så mycket av barnet inom sig, med dess oförställda nyfikenhet och vilja att pröva sig fram, om det så är att bygga en hemmagjord kulspruta. ..
Jag vet inte riktigt. Sanningen att säga skrattar jag just inte alls mycket under visningen. Jag tror att det beror på flera saker. Inte minst för att Rheborg, Gustavsson och regissören Mats Lindberg berättar en så seriös historia egentligen. Det handlar om missbruk, social misär och våld i hemmet. Låt vara med en absurd humor som metod. Men det är en fascinerande och säregen berättelse om beroende och kärlek, om än i skruvad form.