Det finns mängder av berättelser som handlar om att växa upp, mogna, hitta insikt och gå vidare. Den här isländska filmen tillhör de lite mer ovanliga.
Inte minst därför att den har den välväxte Gunnar Jónsson i huvudrollen. Har har setts i en hel del filmer från det lilla landet i världens utkant under åren, från ”Korpen flyger” 1984. Han fann säven med i utmärkta ” bland män och får”.
Det som brukar utmärka filmer från Island är att man använder det säregna landskapet som ett slags medspelare. Så var det i de två ovanstående filmerna till exempel. Men inte här. På engelska har i och för sig filmen fått titeln ”Virgin mountain”, men det syftar mer på kroppshyddan på huvudpersonen. Och hans sexuella status.
Fúsi är 43 år, bor hemma hos mamma och har aldrig haft någon som helst kontakt med något annat kön. Han sysslar mest med att leka; köra runt radiostyrda bilar och bygga miniatyrlandskap för sina soldater och tanks. På jobbet småmobbas han och umgås inte privat med någon.
Det skulle kunna ha varit en figur som hamnade i skrattet hårkors. Men så blir det inte. Gunnar Jónsson spelar sin roll med värdighet och ger honom en dignitet som går igenom bioduken. Han har aldrig kunnat få mogna på egen hand med den mamman och han vill också ta hand om henne.
Deras inbördes förhållande förändras och utmanas då Fúsi möter Sjöfn, också hon en udda och livsmärkt person. Deras kärlekssaga får många turer och det tar tid och kraft att bygga ett förtroende. Det är på många vis en gullig historia, men förhållandet går ständigt över nattgammal is. Det är både rörande och berörande att följa deras kärlekshistoria.
Filmen är svart på många sätt men det finns en ständigt närvarande humor som underlättar och försonar mycket. Det är också en historia om att bli stark av sina utmaningar, att bli flygfärdig. Regissören Dagur Kári jobbar även med visuella förstärkningar, filmen både börjar och slutar på en flygplats, övertydligt, kanske, men det fungerar.
Det är ju en konst i sig att få tag i så perfekta skådespelare i en så liten population som Island har, ungefär som Göteborg. Och ett bra fotbollslag. Här är Gunnar Jónsson helt självklar i sin rolltolkning, ibland så att den känns dokumentär, Ilmur Kristjánsdóttir likaså som Sjöfn. Och så alla dessa underbara namn och härliga språk. ”En väldig vänskap” blir en lite vemodig feel-goodfilm att få livskraft av.