Tretusen nätter, eller dygn om man spå vill. Smaka på den siffran. Det är i stort sett åtta hela år, lika med det fängelsestraff som den nygifta palestinska läraren Layal oskyldigt döms till efter a att ha plockat upp ung liftande man. Den senare är misstänkt för ett terrordåd och Layal döms som medskyldig.
Hon blir inlåst i ett israeliskt fängelse tillsammans med ”vanliga” kriminella. Den som har sett det minsta avsnitt av någon fängelsefilm eller tv-serie vet att det är djungelns lag därinne. Har du överlevt en så har du 2999 kvar. Och detta är ett förvar i ett land som haft en form av inbördeskrig i hur många år som helst, en kamp som fortsätter innanför murarna också. Lägg till lite tortyr.
Inte nog med att Layal måste leva med att vara oskyldigt dömd med all den frustration och sorg som kommer med detta, hon märker snart att hon är gravid. Hon måste alltså föda sitt barn instängd som ett djur i bur. Ledningen försöker tvinga henne till abort, men på något vis lyckas hon ändå med att ta sig fram och får en son.
Samtidigt blir det ännu större spänningar inom fängelset och Layal måste fatta en rad mycket svåra beslut. För att överleva måste hon hitta någon form av hopp för sig och sitt barn. ..
Det har gjorts ett antal skildringar av konflikten Israel-Palestina genom åren. Den till synes helt olösliga situationen bjuder förstås på många ingångar. Svårigheten ligger främst i att hitta en balanserad historia och att inte försvinna in i hopplösheten.
Den här har ett annorlunda upplägg och en kvinna i huvudrollen. Regissören och manusförfattaren Mai Masri har tidigare gjort flera dokumentärer men ”3000 Nätter” är hennes första spelfilm. Det märks inte, hon har ett självklart handlag, inte minst kan man tänka sig att hon skulle skriva och regissera något typ ”Orange is the new black”. Vissa schabloner finns från den genren här också.
Det är en mycket stark historia hon berättar. Hon får med både den kamp en människa under mycket svåra förhållanden måsta klara för att inte gå under, och att skildra konflikten i ett slags mikrokosmos. Fängelsemetaforen (och förstås det realistiska i den) fungerar ju perfekt fört den klaustrofobiska situation landet (länderna) befinner sig. På en mycket liten yta ska så många samsas och få till någon form av dräglig tillvaro.
Och så har hon förstås Maisa Abd Elhadi i huvudrollen. Hon är helt enkel suverän och ger ett mycket trovärdigt intryck. Jag ser gärna mycket mer av både henne och Mai Masri i framtiden.