”Du kan vara Thelma. Och jag Louise. Eller tvärtom. Men vi struntar i stupet”.
Bästisarna Mia och Mirjam är fjorton år och umgås ständigt i den lilla ort där de bor. I den sköra åldern mellan barn och vuxen är det mycket att fundera på och det diskuterar allt. Och kommer fram till att det borde finnas regler om hur allt ska vara. Så man slapp att tänka på allt, hur livet ska bli, vad som är rätt och fel, om kroppen utvecklas som den ska. ..
Det påminner en del om ”Fucking Åmål” men olikt Elin och Agnes har de ingen inbördes attraktion. I stället har de andra problem och upplägg. Mirjam låter sig utnyttjas av en gift man i en blandning av nyfikenhet och godtrogenhet. Mias pappa dricker för mycket och hon känner en stark skam över det. Men hon har ju – ett förvånande inslag i den här typen av film – en bästa vän också i i den förvånansvärt kloka, jämnåriga, Karl som kommer med många goda råd. Tillsammans spionerar de också på Mirjams eskapader med mindre gott resultat.
Linda-Maria Birbeck har gjort en varm och snyggt bildsatt film om att växa upp, vänskap och livsfilosofi. Hon har ett bra handlag och filmen löper på utan att fallera. Det händer inte så stora saker men vardagen sedd från unga tonår är bra fångad, och även de vuxna som lite tafatt försöker så gott de kan utan att lyckas särskilt bra. Det märks att hon har känslan för dem och deras skröplighet.
Anna Hägglin och Lo Salmson är bra i rollerna liksom Ludvig Särnklint som Karl. Visst kan de vara sådär lite påfrestande omogna och lillgamla samtidigt, men det tillhör ju ålderns charm det också. Roligt att Birbeck inte heller bara slår mynt av könstillhörigheten.