”Let’s dance”, äh, släng er i väggen. Åttio är ju det nya fyrtio och det bevisar dansaren María Nieves ordentligt i den här dokumentären. Tony Irving skulle ha vifta med 10-poängaren gång på gång.
Regissören German Kral har med hjälp av producenten Wim Wenders grottat ned sig i dansarna María Nieves och Juan Carlos Copes och deras historia. De dansade ihop i 50 år och personifierade tangon under lång tid och inte minst var de ambassadörer för konstformen. Tango är ju inte bara en kraftigt erotiskt och ekvilibristik dansform, det är en hel kultur.
Det är ett stormigt ”scenäktenskap” som skildras. Från början är de ett par men vartefter är det passionen för dansen som håller ihop deras relation och båda skaffar ett liv utanför. Förhållandet till dansen passerar egentligen passion och tangerar närmare en slags besatthet. Man förstår också vad den kulturen betydde som klassresa. Det är främst María Nieves som står i fokus och hon berättar om en mycket stor fattigdom i uppväxten – ”mamma letade i soporna efter mat” – och tangokvällarna var de utblottades stora, kanske enda, nöje i Buenos Aires på den tiden.
Insikten att hon hade talang för dansen kom förstås som en oerhört positiv överraskning. María Nieves berättar också om den stora förälskelse hon fick i ungdomen till danspartnern Juan Carlos Copes. Han pratar mest om att hon var hans ”Stradivarius”, ett instrument han kunde spela på. Överhuvudtaget kommer de starka könsrollerna som man kan se i dansen också till uttryck utanför, och där känns väl María Nieves som förloraren. Hon talar omväxlande om att det var värt allt hon offrat för dansen för att i nästa stund visa sorgen över de barn och det familjeliv som inte blev av, medan Copes ”skaffade” en fru även utanför dansen.
Det är en mycket inspirerande och gripande bekantskap vi gör med María Nieves. Hon har fyllt 80 och är piggögd, härligt fåfäng fortfarande och hyggligt försonad med sitt livsöde. Men skulle hon börja om i livet ”skulle jag hoppa över Copes” och inte tveka att skaffa barn, ”tangon kan vänta, men inte Livet”.
Filmen blandar intervjuer med äldre filmer på paret och nyinspelade dansscener där de gestaltas av oerhört skickliga dansare i olika åldrar. Det är en mycket visuellt vackert gjord film och dansscenerna går att se hur många gånger som helst. Ofattbart att några kan dansa så.
Musiken, ofta den fantastiska tango nuevon som Astor Piazzolla skapade, är värd ett biobesök bara den.