Aldrig är den stora filmfabriken i väst så bra som när den skärskådar sig själv. I ”Trumbo” görs ett kliv bakåt i historien, till tiden strax efter andra världskriget. Det råkar också vara amerikansk films storhetstid då många filmklassiker som ”Prinsessa på vift” (1953), ”Spartacus” och ”Exodus” (båda 1960) skapas. Manus till just dessa tre skrevs av Donald Trumbo, men åtminstone den första var han tvungen att skriva under pseudonym. Han var nämligen svartlistad av politiska skäl och det är han som är filmens huvudperson.
I snabba penseldrag skisseras utgångsläget, hur många amerikaner anslöt sig till amerikanska kommunistpartiet för att man inte ville att USA skulle gå in i andra världskriget, sedan för att Sovjet tillhörde de allierade mot nazismen och till slut opinionssvängningen mot den paranoida kommunistjakten och McCarthyismen. Dokumentära bilder i svart-vitt varvas med spelscener i färg och filmmakarna gör verkligen allt för att skapa autenticitet. Men polariseringen mellan onda och goda är aningen för övertydlig för att man helt ska köpa att det här är vad som verkligen hände. Sanningen är ofta mer komplicerad än klassisk Hollywooddramaturgi.
Donald Trumbo spelas av Bryan Cranston, känd huvudrollsinnehavare i Netflixserien ”Breaking bad”. Trumbos framgångsrika karriär får en plötslig vändning 1947 när han vägrar att berätta om sin politiska hemvist och att ange kollegor när Kommittén för oamerikansk verksamhet ställer frågan ” är du eller har du varit medlem i kommunistiska partiet?”.
Trumbo hänvisar envist och retoriskt till första tillägget i amerikanska författningen, den som handlar om individens frihet att tycka vad den vill. Efter ett tag i fängelse utesluts han ur Screenwriters Guild och får inga uppdrag från filmbolagen. Tillsammans med några andra manusförfattare och regissörer som rönt samma öde bildar han Hollywood ten, en grupp som fortsätter att jobba med film men under pseudonymer. Men de börjar skörda triumfer. För detta är en sann hjältesaga, påminnande om så många fler som skapats i drömfabriken på USA:s västkust.
Handlingen berättas i eftertänksamt, ibland lite småsegt tempo, men några scener glimtar till av engagerad glöd. Som När John Goodman i rollen som b-filmproducent läser lusen av en stockkonservativ skvallerskribent, spelad av en giftig Helen Mirren som kräver att han ska sparka sitt anonyma och begåvade manuskollektiv, då slår det gnistor om båda.