Anna Sundström: Därför recenserar vi sällan konst och klassisk musik

Då och då ringer kulturutövare eller läsare till redaktionen och undrar varför vi inte var på en viss konsert eller hur vi kunnat missa vernissagen på ett galleri. Sanningen är oftast att vi inte missat den, utan valt att avstå. 

När jag började som kulturchef på UNT blev jag förvånad över mängden småilskna samtal jag fick om sådant vi ”borde” skrivit om. Jag bestämde mig snabbt för att se detta som ett positivt tecken, att läsarna har höga förväntningar på oss.

UNT har fortfarande en ambitiös recensionsverksamhet, något vi värnar om. Men precis som på de flesta andra kultursidor blir recensionerna allt färre. Detta har en tydlig förklaring – det är få som läser dem. 

För i dag vet vi precis vad våra prenumeranter läser och recensioner hör tyvärr sällan dit. Det vore världsfrånvänt av oss att inte ta till oss denna relativt nya kunskap och därför recenserar vi exempelvis inte konst och konserter i samma utsträckning som vi gjorde tidigare. Skivrecensioner är helt borta sedan många år. 

Detta betyder dock inte att vi slutat skriva om vissa kulturyttringar. Texter om kultur med intressanta vinklar läses i allra högsta grad – såväl nyheter och reportage som krönikor och porträtt. Så mängden kulturjournalistik är densamma men om vad och hur vi rapporterar skiljer sig avsevärt från hur det såg ut för fem tio år sedan.

UNT har ingen rapporteringsplikt och det är heller ingen rättighet att bli recenserad i tidningen, men vårt uppdrag är att spegla det lokala kulturlivet och rapportera brett. Kulturredaktionen består i dag av fem personer och ett tjugotal frilansande skribenter och recensenter. Tillsammans bevakar vi alla former av kultur: musik, teater, konst, litteratur, film, dans, tv, stand-up, performance … Det är ett stort uppdrag, inte minst med tanke på att varje genre har flera underkategorier som i sin tur har smala nischer – var och en viktig för sin publik. Det säger sig självt att en redaktion behöver nyhetsvärdera, prioritera och göra ett urval.

Man kan fundera över varför just kritiken läses i så liten utsträckning. Att läsa om något som redan ägt rum berör kanske dem som var på plats, men denna typ av ”returjournalistik” är sällan intressant för andra. Undantag kan vara stora evenemang och kända namn eller när något har en längre speltid, då är fler intresserade av att veta om det är värt att köpa biljetter.

Finns det då inget värde i en recension av en smal diktsamling eller en intim konsert med fusionjazz, om den så bara läses av en enda person? Självklart kan det finnas det, likt olästa böcker i en bokhylla. Men inte för en tidning med betalande prenumeranter och begränsat utrymme. 

Viktigast av allt, vi skriver med våra läsare för ögonen – inte författaren, musikern eller konstnären. Även om kultursidorna för tjugo år sedan innehöll recensioner av konserter i kyrkor runt om i länet, essäer från konstbiennalen i Venedig eller rapportering från repetitioner av mindre teateruppsättningar betyder det inte att det lästes då heller. Det mesta tyder på att beteendet såg likadant ut då som nu. 

Att vi har färre recensioner och inte rapporterar om sådant som berör några få är inte tecken på nedvärdering av kulturen eller för den delen en fattig kulturjournalistik. Det är ett sunt tecken på utveckling och ett direkt resultat av vad som intresserar människor.