Nej fy fan! Vilken grej! Sjukaste jag hört.
Kommentarerna rasade ned som ett ilsket regn och bildade pölar efter kl 13. Nobelpriset, i litteratur, till Bob Dylan. Snart svämmade allt över av såväl indignerade som upprymda jämfotahopp. Riktigt mycket plaskade det förstås i sociala medier-dammen. "Tiden var mogen", sade Sara Danius, och Akademien ställde ut verk av, och främst om, Dylan i börssalen inför världspressen. Bland dem diktsamlingen "Tarantula" som många menar lär vara uppe för en omvärdering vid det här laget.
Svenska Akademien har tagit ett vågat kliv ut i ett nytt territorium. Och det är i sig värt att applådera, på ett sätt. Uppmärksamhet, och från andra kretsar än puristerna, är väl bra. Få var lika glada som musikräven Stefan Wermelin, men inget annat var ju heller att vänta. Några av dem som var allra mest upprörda var påfallande ofta av den typ som hade kommit med syrliga kommentarer om prisets värdelöshet om det varit någon rejält okänd författare. Men alla får såklart tycka.
På ett annat sätt är valet tveksamt. Det finns inget som säger att priset måste "lyfta fram" ett kringskuret författarskap, och liksom servera oss en ny litterär bekantskap lika okänd som god. Men det finns en sådan förväntan, en sådan förhoppning, som är väl etablerad och som normalt sett försvarar prisets snille och smak i ur och skur. Men nu är det skyddsvärnet försvagat och förvirrat, när Bob Dylan måste orka baxa sig hit och hämta ännu ett pris ur kungens hand som om Polarpriset inte räckte.
När vattnet sedan drar sig tillbaka återstår att se hur det är ställt med eventuella fuktskador.