Det kÀnns som var det igÄr vi satt pÄ kafé, Tua Forsström och jag, och förundrade oss över turerna i Svenska Akademien. Nu Àr Tua Forsström som bekant nyinvald i Akademien. NÀr nyheten kom blev jag uppringd av svenska medier som ville ha en kommentar. Just dÄ kunde jag inte leverera för hade jag inget annat att sÀga Àn att jag var oerhört glad. För mig var Tua i det ögonblicket i första hand en vÀn med en tung tid bakom sig: 2015 dog hennes nioÄriga barnbarn Vanessa, hon hade nyss blivit prisad för den första bok hon gett ut pÄ sex Är, hudlöst personliga dikter om sorgens, saknadens, minnenas och drömmarnas landskap samlade under den stramt sakliga titeln "Anteckningar" och nu fick hon ett erkÀnnande för sitt livsverk som ingen finlandssvensk fÄtt förut, ja, ett erkÀnnande som Akademien i alla Är försÀkrat att ingen finlandssvensk kunde fÄ.
Stadgarna stod i vÀgen, lÀt man förstÄ, stadgarna frÄn Gustaf IIIs tid.
Glada - och stolta - var otaliga andra ocksĂ„: Tua Forsströms epost kraschade, heter det, under tyngden av alla lyckönskningar. SĂ€rskilt glada och stolta var folk i min andra hemstad EkenĂ€s - mĂ„nga hade aldrig lĂ€st en rad av henne men i EkenĂ€s har hon gĂ„tt i skola och i EkenĂ€s har hon tillbringat största delen av sitt vuxenliv. Vi kunde alla sola oss i hennes glans. PĂ„ promenad i skogen stötte jag ihop med en man som jobbar pĂ„ den lokala fabriken för sanitetsporslin. "EkenĂ€sflickor klarar sig bra just nu,â sa han. "Ja, det gĂ€ller ju ocksĂ„ dig.â
Sen fortsĂ€tter han: "Min fru var klasskamrat med Tuas syster.â Tua Forsström har ingen syster men jag hĂ„ller tyst, han har ju velat vara snĂ€ll mot mig.
Vad de svenska medier som ringde den 12 februari emellertid ville veta var vad invalet kunde tĂ€nkas betyda dels för svenskans stĂ€llning i Finland och dels för den finlandssvenska litteraturen. Efter mogen eftertanke tror jag att svaret pĂ„ den första frĂ„gan Ă€r: "Inte mycket.â De inte sĂ€rdeles stora finsksprĂ„kiga kretsar som överhuvudtaget noterar saken Ă€r frĂ„n förut positivt instĂ€llda till att Finland ska ha tvĂ„ nationalsprĂ„k ocksĂ„ i fortsĂ€ttningen. De kretsar som motarbetar svenskan - och som nu har suttit i regeringen i fyra Ă„r - ger blanka den i Svenska Akademien. Den finlandssvenska litteraturen som sĂ„dan pĂ„verkas knappast heller nĂ€mnvĂ€rt - inte i Finland. DĂ€remot Ă€r vi mĂ„nga som hoppas att det finlandssvenska sprĂ„kets och den finlandssvenska litteraturens status i Sverige ska pĂ„verkas. Att vĂ€lja in en finlandssvensk i Svenska Akademien tydliggör att vĂ„rt sprĂ„k och vĂ„r litteratur finns, att de bĂ„da hör till det svenska sprĂ„komrĂ„det. Framförallt tydliggörs det faktum som svenskar - rikssvenskar - av nĂ„gon anledning har svĂ„rare att förstĂ„ Ă€n nĂ„got annat folk i vĂ€rlden, nĂ€mligen att det finns finlĂ€ndare med svenska som modersmĂ„l. Vi Ă€r otaliga som genom Ă„ren försökt förklara detta - inte sĂ€llan med det resultatet att dem vi försökt förklara det för har utbrustit: "Men du har ju Ă€ndĂ„ ett ovanligt stort ordförrĂ„d!â Samtidigt ligger det en viktig - och vacker - symbolik i att Akademien inhĂ€mtade tillstĂ„nd för sitt inval bĂ„de av svenska kungen och av Finlands president Sauli Niinistö. Tua Forsström hemvist finns i det svenska sprĂ„ket men hon representerar entydigt en annan nation, nĂ€mligen Finland. Och om sanningen ska fram var det inte bara för att jag var sĂ„ glad som jag spontant hade svĂ„rt att svara pĂ„ de dĂ€r frĂ„gorna om vad nyheten betyder för Finland. Jag som Ă€r gammal nog för att minnas den tacksamhet vi i Finland kĂ€nde över alla krigsbarn Sverige tog emot kĂ€nde redan den 12 februari att jag inte ville att alltsammans skulle ses som nĂ„got slags sentida FinlandshjĂ€lp. Snarare tror jag att Tua Forsström blir bra för Sverige - och för Akademien. Det var som sagt inte mĂ„nga mĂ„nader sen Tua och jag satt och talade om att Akademien verkligen behövde ta sig i kragen och förnya sig. Att fĂ„ en finlandssvensk författare med Ă€r ett utmĂ€rkt steg.