Det kändes nästan poetiskt när himlen öppnade sig och regnet strilade ner under Eva Dahlgrens första låt, alltmedan solljuset blänkte i dropparna (och himlen rakt ovanför märkligt nog var blå). Hennes musik är just som en svensk sommarkväll, ljus och sval men alltid med stänk av vemod. Det är detta som gjort henne till en av Sveriges mest framgångsrika och långlivade artister. Men under nästan tio år hörde vi knappt ifrån sångerskan, och kanske är det inte så konstigt att luften går ur en artist efter åratal av låtskrivande, albumsläpp och turnéer.
Så kom förra året den där plattan som nog många väntat men inte vågat hoppas på – en perfekt balansgång mellan en Eva Dahlgren som lät både som sig själv men ändå väldigt modern, utan att för den sakens skull ha haft fingret i luften. ”Jag sjunger ljuset” är en av hennes bästa bedrifter och när hon uppträdde på Parksnäckan tillsammans med sitt nya band visade hon att hon inte sjunger på gamla meriter. Konserten inleddes med ”Hela världen står i blom” och ”Alla dagar du inte visste att du var lycklig”, där bandet spelade dynamiskt och sparsmakat och lämnade mycket utrymme åt Dahlgrens välartikulerade altröst. I ”Sommarens sista dagar” tog hon sig an det svårbemästrade temat ”lycka” och här saknade jag en kontrast mellan den harmoniska musiken och texten, en dissonans som bröt av den där perfekta lyckan.
Bäst av låtarna från nya skivan var ”Säg mitt namn”, med nakna verser, ursnygg ordlös refräng och innerlig sång. Det märks att hon hittat tillbaka till musiken och hon berömde sitt nya band, och berättade att hon äntligen ”hittat sina bästa människor”. Och visst är det imponerande att en artist som är klädd i svart, bär solglasögon och knappt rör sig ur fläcken ändå aldrig blir tråkig att titta på.
Nästa år fyller hon 40 år som artist, vilket troligen kommer att firas med en jubileumsturné. Men redan nu körde hon en rad av sina största hits. ”Lev så” började läckert med en el-pianoslinga som växte till en pulserande ljudmatta för att slutligen brista ut i en bombastisk och livsbejakande refräng. I ”Jag är Gud” slogs både discorytmer och rosa scenljus på och ”Ängeln i rummet” var som en varm viskning.
I Eva Dahlgens låtar, särskilt de nya, finns något otidsenligt – en avsaknad av cynism och en önskan om att måla världen i ljusa färger. En tacksamhet för livet och kärleken. Med mindre fingertoppskänsla hade det kunnat bli pekoral, men Dahlgrens integritet och pondus gör detta till vacker vuxenpop när den är som bäst. Sista extranumret ramade fint in kvällen – ”Ge mig en plats på jorden. Inte nödvändigtvis i solen”.