Tv-spel har alltid varit beroende av ljud för att förhöja upplevelsen för spelaren. Tv-spelsmusiken är liksom filmmusik funktionell så till vida att den syftar till att sätta spelets stämning, vare sig det ska vara kusligt, farofyllt eller actionspäckat. I takt med att tekniken har utvecklats har spelljudet kunnat bli mer och mer komplex, från 1970 och 1980-talens rudimentära blipblop (ljudhärmande för hur det faktiskt lät) till de nutida spelens fullskaliga ljudmattor. I denna enorma spännvidd av ljud och musik bjöd David Westerlund tillsammans med Kungliga Akademiska Kapellet en fullsatt aula till en afton i barndomsminnenas tecken. På repertoaren fanns musiken från spelserierna Zelda, Castlevania, Chrono Trigger och Final Fantasy med flera, arrangerade till att passa en symfoniorkester jämte ett band med elgitarr, elbas och trummor.

Blandningen av klassisk musik och musik från tv-spel för samman motpoler till en enda enhet. Mest iögonfallande för denna kväll var att notera hur motsättningen mellan organisk och teknologisk kom till liv och överbyggdes. Spelmusik är som bekant skapad i datorer och såvida inte någon liten bugg stör systemet så fixeras varje liten ton i ett tillstånd av oklanderlig perfektion för all evighet. I en levande orkester är den dock mänskliga faktorn alltid närvarande. Det enorma kreativa rum som avståndet mellan det teknologiska och det organiska blev som tydligast under konsertens första halva, som dominerades av äldre spelmusik. Omtolkningarna av den förhållandevis enkla musiken var livfulla och kunde såväl låta naturromantiskt, som i Zeldas ledmotiv, eller få fram några stänk av Mozart i musiken från Castlevania. Andrew Canning på orgel var för övrigt enastående när han infriade alla vampyrmusikklichéerna

Andra halvan av konserten bestod så när som på musik från bland annat Super Mario Bros och Kingdom Hearts av ett långt parti med musik från Final Fantasy-spelen. Final Fantasy-serien kännetecknas av svulstighet i såväl historieberättandet som i musiken. På gott och ont medförde Final Fantasy att spelmusiken blev tagen på större allvar och man tillät sig att bli mer och mer högtravande när man komponerade musik till spelen och med influenser från symfoni och opera blev avståndet mellan den organiska och den teknologiska musiken sålunda mindre. I sin ursprungliga kontext fungerar musiken alldeles utmärkt, men utan att lämna större plats för omtolkningar för en orkester går det över i det banala utan komma till klimax.

Utan att fördjupa sig alltför mycket i petitesser som att orkestern ibland svajade till lite eller att sångsolisten Helena Vinderssons nerver vid något enstaka tillfälle satte sig på stämbanden, bör det ändå med publikens stående ovation som kvitto sägas att det inte är ”game over” för vare sig kapellet eller David Westerlund.