Det finns mängder av invändningar mot den nutida Ulf Lundell. Att han är för dålig på att sålla i sitt material så att även det senaste albumet är dubbelt så långt som det borde vara. Att han låter för mycket som en sur gammal gubbe för att det ska kännas okej. Att hans texter är rena mallen för heteronormativitet.

Men när han och bandet drar igång Är vi lyckliga nu? tonar det mesta av förbehållen snabbt bort. Och på det sedan länge utsålda Konserthuset är det knappast någon i publiken som skulle komma på tanken att påstå att han inte är en mästare på att göra rocklåtar med ett jävla driv. När han gör det blir publikresponsen, som nog bara Håkan Hellström av svenska artister kan mäta sig med av svenska artister, logisk. Just då känns det som att artister får den publik de förtjänar och att Uffe genom att vara ärlig och utlämnande i sitt uttryck fångat massornas kärlek.

Samtidigt är han ju ingen självklar rockstjärna. Avskeden när han blivit trött på hela skiten har varit många och han känns sällan helt bekväm med rampljuset samtidigt som han inte klarar av att hålla sig borta. Det sista ska man vara tacksam för. Det finns ingen annan som kan få surgubbegnäll att låta så bra. Det är också få som har en låtkatalog med så många guldkorn att ösa ur.

Vanan trogen är ungefär hälften av låtarna på Uppsalakonserten från nya skivan och resten mer eller mindre gamla favoriter, som Stackars Jack, Den vassa eggen och Jag saknar dej. Live svänger de nya låtarna bättre än på skiva, men det hindrar inte att mycket av den tre timmar långa konserten blir transportsträckor man får orka igenom för att komma fram till höjdpunkterna.

Till dem hör Förlorad värld, Folket bygger landet, Om det här är vintern och Chans. När man lyssnar på dem blir man övertygad om att en turné med bara klassikerna på låtlistan skulle vara något av det bästa som hänt svensk livemusik. Men då skulle det samtidigt inte vara Ulf Lundell. Åtminstone inte den uppriktiga och rakryggade artisten som fortfarande älskar det han gör.