Den traditionella nyårskonserten i universitetsaulan hade i år ett fredstema. I en värld där omskakande konflikter sliter sönder människors tillvaro och driver dem på flykt har vårt land lyckats bevara freden i 200 år. Detta ska vi glädjas åt men också ta som en maning att göra något för att främja freden i världen med de små medel som står oss till buds. Peter Wallensteen, världskänd seniorprofessor i freds- och konfliktforskning, inspirerade för ett år sedan Stefan Parkman att bygga en konsert kring detta budskap och denne engagerade de internationella stjärnorna Barbara Hendricks och Jan Eliasson att artikulera det.

Gestaltningen av denna goda men något abstrakta idé utvecklade sig till en sällsam happening som grep tag i hela åhörarkollektivet och inte lämnade någon oberörd. Musikinslagen var valda med utgångspunkt i allas önskan om fred med början i ”Dies irae” ur Mozarts Requiem. Därifrån, via bl a spirituals sjungna av Hendricks och kören, till ett magnifikt framförande av Schönbergs Friede auf Erden till slutligen Dona nobis pacem ur Bachs h-mollmässa. Men det handlade inte bara om musik. På vägen utdelades Eldh-Ekblads fredspris till Peter Wallensteen och FNs biträdande generalsekreterare talade om hur viktigt det är att i tid reagera mot kränkningar av mänskliga rättigheter.

Barbara Hendricks (som egentligen är pensionär men som lockats att göra denna konsert för den goda sakens skull) sjöng Mozarts ”Laudate Dominum”, Purcells ”Didos klagan” och två Händel-arior ur Giulio Cesare in Egitto på ett hänförande sätt och man gladdes för en gångs skull åt universitetsaulan som gjorde hennes mäktiga stämma rättvisa. Mest grep dock hennes tolkning av spirituals. Detta är hennes verkliga specialitet och kampen för mänskliga rättigheter kan knappast gestaltas bättre.

Artikelbild

Kören blev en del av denna manifestation för fred genom helgjutna framföranden av, förutom ovannämnda stycken, även ”Dona nobis pacem” ur Haydns ”Missa in tempore belli” och ”Et in terra pax” ur Vivaldis ”Gloria”. Barockensemblen likaså och det är omöjligt att inte framhålla pukslagaren, särskilt hans insats i ”Te Deum” av Charpentier. Gunnar Birgegård var en utmärkt välformulerad presentatör.